Fortsätt till huvudinnehåll
Vi är värda så mycket mer. av Tomas Andersson

Nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret, som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
lika död, lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
i slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
i samförståndets och skvallrets knägång

Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer

Vår klass är inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
men slåss med en egg som är sliten
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna, men kan vi spelet
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det

Det är det raka, det äkta
i dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
du är värd så mycket mer

Du säger livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
En kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången som vi en gång lärde oss

Om en rikedom större
än den här världen ger
Vi visste det då
vi är värda så mycket mer

Nu slår höstens första regn
mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
vi är över den nu

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc...
Skicka en kommentar
Läs mer
"If only, if only" the woodpecker sighs, "The bark on the tree was just a little bit softer" While the wolf waits below hungry and lonely he cries to the moo-oo-oon "If only, if only" If only, if only the moon speaks no reply reflecting the sun and all that´s gone by Be strong my weary wolf, turn around boldly Fly high my baby bird my angel, my only ur: Holes -Louis Sachar
Skicka en kommentar
Läs mer