Om man går i mitten, vad det än gäller, får man en mycket bättre helhetsbild. Man ser allt som är framför en och man har lika långt till det som råkar finnas på ens båda sidor. Problemet med detta är dock att man inte ser de där hårfina detaljerna som gömmer sig i kanterna av bilden.
Om man t e x går i en allé, har jag upptäckt att omgivningen på något sätt känns större när jag går där än när jag väljer att gå på någon av trottoarerna vid sidan om eftersom jag då har mer uppsikt över båda sidorna. För har ni inte tänkt på att man tenderar få ett visst tunnelseende när man går på en trottoar. Man håller kanske ett lite vakande öga på vägen bredvid men i storhet ser man bara det som är precis framför en.
Jag har också tänkt på att trots detta väljer nästan alla att gå på någon av trottoarerna. Och istället för att känna mig utsatt för andras blickar när jag traskar fram där helt själv, finner jag det istället som att det är jag som blickar ut över dem.
Detta fenomen, tänker jag, skulle kunna liknas vid livet (som i princip allt annat i o f s). Om man håller sig i mitten får man en övergripande bild om livet i stort. Man håller sig öppen och tar in mer av det som finns runt om kring en. Men precis som att man måste korsa vägen för att tydligare kunna se det som finns på ena sidan måste man även grotta in sig i ett visst ämne om man vill lära sig mer om det. Jag, personligen, finner det väldigt svårt att se till det små och det stora sakerna samtidigt. I desto mindre bitar man delar upp något, desto mer försvinner helheten.
Jag känner några konkreta exempel, vissa mer extrema än andra, som stödjer denna min teori. De som kan riktigt mycket om ett ämne och har mycket åsikter har ofta väldigt svårt att ta till sig att det kan finnas fler sidor av en och samma sak och därmed andras sätt att se på saken. Medan de som är mer öppna, å andra sidan, ofta inte har så mycket at säga till om eftersom de, även om de kan väldigt mycket, inte riktigt kan säga vad de anser är "rätt" eller "fel".
Så då är frågan: vilken sida av vägen ska man välja att gå på?
Om man t e x går i en allé, har jag upptäckt att omgivningen på något sätt känns större när jag går där än när jag väljer att gå på någon av trottoarerna vid sidan om eftersom jag då har mer uppsikt över båda sidorna. För har ni inte tänkt på att man tenderar få ett visst tunnelseende när man går på en trottoar. Man håller kanske ett lite vakande öga på vägen bredvid men i storhet ser man bara det som är precis framför en.
Jag har också tänkt på att trots detta väljer nästan alla att gå på någon av trottoarerna. Och istället för att känna mig utsatt för andras blickar när jag traskar fram där helt själv, finner jag det istället som att det är jag som blickar ut över dem.
Detta fenomen, tänker jag, skulle kunna liknas vid livet (som i princip allt annat i o f s). Om man håller sig i mitten får man en övergripande bild om livet i stort. Man håller sig öppen och tar in mer av det som finns runt om kring en. Men precis som att man måste korsa vägen för att tydligare kunna se det som finns på ena sidan måste man även grotta in sig i ett visst ämne om man vill lära sig mer om det. Jag, personligen, finner det väldigt svårt att se till det små och det stora sakerna samtidigt. I desto mindre bitar man delar upp något, desto mer försvinner helheten.
Jag känner några konkreta exempel, vissa mer extrema än andra, som stödjer denna min teori. De som kan riktigt mycket om ett ämne och har mycket åsikter har ofta väldigt svårt att ta till sig att det kan finnas fler sidor av en och samma sak och därmed andras sätt att se på saken. Medan de som är mer öppna, å andra sidan, ofta inte har så mycket at säga till om eftersom de, även om de kan väldigt mycket, inte riktigt kan säga vad de anser är "rätt" eller "fel".
Så då är frågan: vilken sida av vägen ska man välja att gå på?
Kommentarer
Skicka en kommentar