Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det.
Fråga ett: är kärlek en illusion?
Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar".
D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter.
Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan väl hittar sin kärlek har de visserligen fått sitt tröstrika förhållande men nu blir de helt plötsligt rastlösa och vill lösa upp känslan av att vara bunden och då finner de sin lösning genom att helt enkelt leka tungbrottning med någon annan och vips! så är de tillbaka på sin ensamma marknadsplats igen eftersom ingen vill vara med någon som är otrogen. Ett annat ganska aktivt förslag är ju att helt enkelt ge igen med samma mynt "bara för att" och att sedan sparka ut sin älskade på gatan eller riskera att själv bli utsparkad. Som om du har gjort något fel. Det var ju hon/han som var otrogen först.
Nu vet jag att det definitivt inte är så med alla. Det finns de som verkligen fungerar jättebra ihop och som trivs med sin tvåsamhet, men ni kan inte förneka att det är ett återkommande mönster.
Fråga två: vad dras man till egentligen?
Jag diskuterade denna fråga med en vän alldeles nyligen och vår slutsats blev något i stil med: Killar dras till bröst och tajta rumpor. Tjejer dras till misströstande badboys med en stänk av charm. Inte att förglömma spänningen hos båda könen. Den viktiga krydda som ger attraktionen ett lyft.
Jag är säker på att inget av detta är särskilt nytt för er, men då kommer vi till frågan; vad blir det av de söta, snälla personerna som kanske inte äger en större portion av någotdera. Enligt min käre, om än något pessimistiska, vän är de helt enkelt dömda att stå där på sin marknadsplats livet ut och samla mossa och vänta på att någon ska få syn på deras välarbetade skylt som försynt skriker ut med solblekt text: DÖMD TILL ENSAMHET. HJÄLP. NÅGON?
Om detta blivit sagt något år tidigare skulle jag förmodligen bara lett lite snett och skakat på huvudet åt hans sorgliga hopp-löshet, men nu förefaller det sig så att detta inte är något år tillbaka och en liten obehaglig rysning som ringlar sig upp för min ryggrad säger mig att det kan ligga en poäng i det.
Nej! sjunger mitt skrämda hjärta i protest. Det är inte så! lyssna inte, det är bara bull och båg; dåliga, oundvikliga, nödvändiga erfarenheter som försöker ge livet ett övertag i sin genomtänka spelstrategi. Men just för att den är så genomtänk är den också förutsägbar. Livet försöker alltid dra ner oss i sina många fallgropar så allt vi egentligen behöver göra är att förutse dem och sedan spontant och smidigt, som om naturligt för oss, gå runt dem. Och om man vill, varför inte dansa lite på kanten, vissla en retsam melodi och sedan förnöjt pallra sin kos.
Så därför, mina älskvärda medmänniskor, är det precis av dessa anledningar jag tänker göra mitt hjärta till lags i denna fråga och strunta blankt i min överanalyserande och ouppfostrade hjärna.
Kram och kyss och hjärtligt tack sen.
Fråga ett: är kärlek en illusion?
Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar".
D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter.
Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan väl hittar sin kärlek har de visserligen fått sitt tröstrika förhållande men nu blir de helt plötsligt rastlösa och vill lösa upp känslan av att vara bunden och då finner de sin lösning genom att helt enkelt leka tungbrottning med någon annan och vips! så är de tillbaka på sin ensamma marknadsplats igen eftersom ingen vill vara med någon som är otrogen. Ett annat ganska aktivt förslag är ju att helt enkelt ge igen med samma mynt "bara för att" och att sedan sparka ut sin älskade på gatan eller riskera att själv bli utsparkad. Som om du har gjort något fel. Det var ju hon/han som var otrogen först.
Nu vet jag att det definitivt inte är så med alla. Det finns de som verkligen fungerar jättebra ihop och som trivs med sin tvåsamhet, men ni kan inte förneka att det är ett återkommande mönster.
Fråga två: vad dras man till egentligen?
Jag diskuterade denna fråga med en vän alldeles nyligen och vår slutsats blev något i stil med: Killar dras till bröst och tajta rumpor. Tjejer dras till misströstande badboys med en stänk av charm. Inte att förglömma spänningen hos båda könen. Den viktiga krydda som ger attraktionen ett lyft.
Jag är säker på att inget av detta är särskilt nytt för er, men då kommer vi till frågan; vad blir det av de söta, snälla personerna som kanske inte äger en större portion av någotdera. Enligt min käre, om än något pessimistiska, vän är de helt enkelt dömda att stå där på sin marknadsplats livet ut och samla mossa och vänta på att någon ska få syn på deras välarbetade skylt som försynt skriker ut med solblekt text: DÖMD TILL ENSAMHET. HJÄLP. NÅGON?
Om detta blivit sagt något år tidigare skulle jag förmodligen bara lett lite snett och skakat på huvudet åt hans sorgliga hopp-löshet, men nu förefaller det sig så att detta inte är något år tillbaka och en liten obehaglig rysning som ringlar sig upp för min ryggrad säger mig att det kan ligga en poäng i det.
Nej! sjunger mitt skrämda hjärta i protest. Det är inte så! lyssna inte, det är bara bull och båg; dåliga, oundvikliga, nödvändiga erfarenheter som försöker ge livet ett övertag i sin genomtänka spelstrategi. Men just för att den är så genomtänk är den också förutsägbar. Livet försöker alltid dra ner oss i sina många fallgropar så allt vi egentligen behöver göra är att förutse dem och sedan spontant och smidigt, som om naturligt för oss, gå runt dem. Och om man vill, varför inte dansa lite på kanten, vissla en retsam melodi och sedan förnöjt pallra sin kos.
Så därför, mina älskvärda medmänniskor, är det precis av dessa anledningar jag tänker göra mitt hjärta till lags i denna fråga och strunta blankt i min överanalyserande och ouppfostrade hjärna.
Kram och kyss och hjärtligt tack sen.
Kommentarer
Skicka en kommentar