Fortsätt till huvudinnehåll

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det.

Fråga ett: är kärlek en illusion?
Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar".
D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter.

Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan väl hittar sin kärlek har de visserligen fått sitt tröstrika förhållande men nu blir de helt plötsligt rastlösa och vill lösa upp känslan av att vara bunden och då finner de sin lösning genom att helt enkelt leka tungbrottning med någon annan och vips! så är de tillbaka på sin ensamma marknadsplats igen eftersom ingen vill vara med någon som är otrogen. Ett annat ganska aktivt förslag är ju att helt enkelt ge igen med samma mynt "bara för att" och att sedan sparka ut sin älskade på gatan eller riskera att själv bli utsparkad. Som om du har gjort något fel. Det var ju hon/han som var otrogen först.
Nu vet jag att det definitivt inte är så med alla. Det finns de som verkligen fungerar jättebra ihop och som trivs med sin tvåsamhet, men ni kan inte förneka att det är ett återkommande mönster.

Fråga två: vad dras man till egentligen?
Jag diskuterade denna fråga med en vän alldeles nyligen och vår slutsats blev något i stil med: Killar dras till bröst och tajta rumpor. Tjejer dras till misströstande badboys med en stänk av charm. Inte att förglömma spänningen hos båda könen. Den viktiga krydda som ger attraktionen ett lyft.

Jag är säker på att inget av detta är särskilt nytt för er, men då kommer vi till frågan; vad blir det av de söta, snälla personerna som kanske inte äger en större portion av någotdera. Enligt min käre, om än något pessimistiska, vän är de helt enkelt dömda att stå där på sin marknadsplats livet ut och samla mossa och vänta på att någon ska få syn på deras välarbetade skylt som försynt skriker ut med solblekt text: DÖMD TILL ENSAMHET. HJÄLP. NÅGON?
Om detta blivit sagt något år tidigare skulle jag förmodligen bara lett lite snett och skakat på huvudet åt hans sorgliga hopp-löshet, men nu förefaller det sig så att detta inte är något år tillbaka och en liten obehaglig rysning som ringlar sig upp för min ryggrad säger mig att det kan ligga en poäng i det.

Nej! sjunger mitt skrämda hjärta i protest. Det är inte så! lyssna inte, det är bara bull och båg; dåliga, oundvikliga, nödvändiga erfarenheter som försöker ge livet ett övertag i sin genomtänka spelstrategi. Men just för att den är så genomtänk är den också förutsägbar. Livet försöker alltid dra ner oss i sina många fallgropar så allt vi egentligen behöver göra är att förutse dem och sedan spontant och smidigt, som om naturligt för oss, gå runt dem. Och om man vill, varför inte dansa lite på kanten, vissla en retsam melodi och sedan förnöjt pallra sin kos.
Så därför, mina älskvärda medmänniskor, är det precis av dessa anledningar jag tänker göra mitt hjärta till lags i denna fråga och strunta blankt i min överanalyserande och ouppfostrade hjärna.

Kram och kyss och hjärtligt tack sen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...