Fortsätt till huvudinnehåll

Varning för ras.

Allt som finns och har en slags mening eller regelbundenhet i ditt liv skulle kunna liknas vid stödpelare. Vad du omger dig med, alla människor, alla företeelser och egenskaper som du besitter hjälper dig att hålla dig på fötter; skapa balans i ditt liv. Men hur gör man då om några av de här stödpelarna rasar?

De flesta av dem kommer att försvinna, det vet vi. Människor kommer och går i ens liv, man byter skola, arbete, hittar på nya sysselsättningar, ändrar i sin omgivning, flyttar. Och i och med dessa förändringar kommer också nya stödpelare. De är dock tunna och bräckliga till en början, kanske inte mycket till stöd, men de hjälper ändå till att bevara den balans som vi behöver.

Men det finns även de som är kvar hela livet och som inte kan ersättas. Det är ofta dem som hela din grund vilar på. Så vad händer om de skulle försvinna, eller om många stödpelare rasar samtidigt och du helt enkelt inte klarar av att bygga upp nya, eller om de som är kvar inte kan ge dig det stöd du behöver? Om livet verkar rasa samman, bit för bit.

Jag tror att, när det händer, måste man ligga där i ruinerna av sig själv ett tag och tillåta sig att ta in vad som är dåligt. Tillåta sig att känna det. För om du helt enkelt skuter det åt sidan, förkastar dess konsekvenser så kommer du heller inte kunna lära dig av det. Och då kommer du heller inte veta hur du ska hantera nästa liknande situation som kommer upp.
Om hela ditt liv är upp- och ner så har du all rätt att må skit. Men ett tag. Om du ligger i skiten för länge så kommer du tillslut att fastna där och då kan du också räkna med att många av de stödpelare som finns kvar också kommer att rämna. För hur många som än har fallit så finns det alltid några kvar även om allting hänger på sin kant och skymmer dem som fortfarande står.

Så ta dig tid att inspektera ruinerna, se vad som skulle kunna göras för att bygga upp det igen. Och hur mycket slit du än måste lägga ner så slarva inte, det kommer bara sluta med att du måste börja om från början igen. Vissa pelare kommer du kunna reparera, men oftast måste du acceptera att det helt enkelt inte går och istället bygga upp nya. Och ibland, trots att det kan vara svårt att se, är det precis vad du behöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...