Fortsätt till huvudinnehåll

Varning för ras.

Allt som finns och har en slags mening eller regelbundenhet i ditt liv skulle kunna liknas vid stödpelare. Vad du omger dig med, alla människor, alla företeelser och egenskaper som du besitter hjälper dig att hålla dig på fötter; skapa balans i ditt liv. Men hur gör man då om några av de här stödpelarna rasar?

De flesta av dem kommer att försvinna, det vet vi. Människor kommer och går i ens liv, man byter skola, arbete, hittar på nya sysselsättningar, ändrar i sin omgivning, flyttar. Och i och med dessa förändringar kommer också nya stödpelare. De är dock tunna och bräckliga till en början, kanske inte mycket till stöd, men de hjälper ändå till att bevara den balans som vi behöver.

Men det finns även de som är kvar hela livet och som inte kan ersättas. Det är ofta dem som hela din grund vilar på. Så vad händer om de skulle försvinna, eller om många stödpelare rasar samtidigt och du helt enkelt inte klarar av att bygga upp nya, eller om de som är kvar inte kan ge dig det stöd du behöver? Om livet verkar rasa samman, bit för bit.

Jag tror att, när det händer, måste man ligga där i ruinerna av sig själv ett tag och tillåta sig att ta in vad som är dåligt. Tillåta sig att känna det. För om du helt enkelt skuter det åt sidan, förkastar dess konsekvenser så kommer du heller inte kunna lära dig av det. Och då kommer du heller inte veta hur du ska hantera nästa liknande situation som kommer upp.
Om hela ditt liv är upp- och ner så har du all rätt att må skit. Men ett tag. Om du ligger i skiten för länge så kommer du tillslut att fastna där och då kan du också räkna med att många av de stödpelare som finns kvar också kommer att rämna. För hur många som än har fallit så finns det alltid några kvar även om allting hänger på sin kant och skymmer dem som fortfarande står.

Så ta dig tid att inspektera ruinerna, se vad som skulle kunna göras för att bygga upp det igen. Och hur mycket slit du än måste lägga ner så slarva inte, det kommer bara sluta med att du måste börja om från början igen. Vissa pelare kommer du kunna reparera, men oftast måste du acceptera att det helt enkelt inte går och istället bygga upp nya. Och ibland, trots att det kan vara svårt att se, är det precis vad du behöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...