Fortsätt till huvudinnehåll

Hållplats.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda förstås, det var det ingen tvekan om.
Hon hade bleka ögon, blå, kanske gröna och en luggsliten regnkappa som gick långt ner på de tunna vaderna.

Och nu stod hon där, och viftade med den där papperslappen framför näsan på en man hon aldrig ens sett förut.
"Här." sa hon, "Till dig."
Han kisade förvånat över kanten på sina tjocka glasögon på den lilla flickan som stod framför honom. Hon kan inte ha varigt mer än fjorton år, femton på sin höjd.
Besvärlig ålder det där, tänkte han missnöjt. Det är då de börjar bli sådär upproriska. Tro att de är så vuxna.

"Vad är det?" frågade han misstänksamt.
Hon log, som om hon väntat på frågan. Sedan slog hon ur med armarna i en entusiastisk gest och sa:
"Det här, min vän, är precis vad jag tror du behöver"
Han grymtade bestört.
"Jag har inte tid för sådant här larv." spottade han ur sig. "Ta din biljett och gå och sätt dig. Du blockerar kön."
Han försökte schasa bort henne medan han log beklagande mot mannen som stod bakom och stampade otåligt med foten.
Då började hon skratta. Ett oblygt, klingande skratt som fyllde hela det lilla utrymmet.
"Äh, kom igen." uppmanade hon. "Det är bara en dikt. Ta den, gör något du inte förväntas göra."
Han skruvade besvärat på sig. Samtliga passagerare hade nu vänt sig för att iaktta scenen som pågick där framme.
Han stirrade på henne.
Hon log.
Han lyfte handen, lät den falla, lyfte den igen och ryckte åt sig den lilla papperslappen.
Hon log, slog ihop händerna tyst två gånger och gick för att sätta sig hos en äldre dam som satt ensam lite längre bak.

När han, lite fumligt, tagit emot de andra passagerarna sneglade han försiktigt på dikten i sin hand. Blicken fastnade på ett stycke längst ner.

...den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns i lagböckerna, är
"tjo!"*

"Och vart är du på väg då, lilla vän?"
"Jag vet inte." Hennes klara röst kom svävande genom det lilla utrymmet i bussen. "Jag får väl se vart livet för mig idag."
Besvärlig ålder, grymtade han för sig själv, la i första växeln och svängde ut från busshållplatsen.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda.
Hon hade blå ögon. Klarblå.


*Dikten är ett utdrag ur Bob Hanssons 'Andas lugna puckar genom lungorna tänka: här ligger jag och duger'.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...
Skicka en kommentar
Läs mer

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...
Skicka en kommentar
Läs mer