Hållplats.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda förstås, det var det ingen tvekan om.
Hon hade bleka ögon, blå, kanske gröna och en luggsliten regnkappa som gick långt ner på de tunna vaderna.

Och nu stod hon där, och viftade med den där papperslappen framför näsan på en man hon aldrig ens sett förut.
"Här." sa hon, "Till dig."
Han kisade förvånat över kanten på sina tjocka glasögon på den lilla flickan som stod framför honom. Hon kan inte ha varigt mer än fjorton år, femton på sin höjd.
Besvärlig ålder det där, tänkte han missnöjt. Det är då de börjar bli sådär upproriska. Tro att de är så vuxna.

"Vad är det?" frågade han misstänksamt.
Hon log, som om hon väntat på frågan. Sedan slog hon ur med armarna i en entusiastisk gest och sa:
"Det här, min vän, är precis vad jag tror du behöver"
Han grymtade bestört.
"Jag har inte tid för sådant här larv." spottade han ur sig. "Ta din biljett och gå och sätt dig. Du blockerar kön."
Han försökte schasa bort henne medan han log beklagande mot mannen som stod bakom och stampade otåligt med foten.
Då började hon skratta. Ett oblygt, klingande skratt som fyllde hela det lilla utrymmet.
"Äh, kom igen." uppmanade hon. "Det är bara en dikt. Ta den, gör något du inte förväntas göra."
Han skruvade besvärat på sig. Samtliga passagerare hade nu vänt sig för att iaktta scenen som pågick där framme.
Han stirrade på henne.
Hon log.
Han lyfte handen, lät den falla, lyfte den igen och ryckte åt sig den lilla papperslappen.
Hon log, slog ihop händerna tyst två gånger och gick för att sätta sig hos en äldre dam som satt ensam lite längre bak.

När han, lite fumligt, tagit emot de andra passagerarna sneglade han försiktigt på dikten i sin hand. Blicken fastnade på ett stycke längst ner.

...den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns i lagböckerna, är
"tjo!"*

"Och vart är du på väg då, lilla vän?"
"Jag vet inte." Hennes klara röst kom svävande genom det lilla utrymmet i bussen. "Jag får väl se vart livet för mig idag."
Besvärlig ålder, grymtade han för sig själv, la i första växeln och svängde ut från busshållplatsen.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda.
Hon hade blå ögon. Klarblå.


*Dikten är ett utdrag ur Bob Hanssons 'Andas lugna puckar genom lungorna tänka: här ligger jag och duger'.