Fortsätt till huvudinnehåll

Hållplats.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda förstås, det var det ingen tvekan om.
Hon hade bleka ögon, blå, kanske gröna och en luggsliten regnkappa som gick långt ner på de tunna vaderna.

Och nu stod hon där, och viftade med den där papperslappen framför näsan på en man hon aldrig ens sett förut.
"Här." sa hon, "Till dig."
Han kisade förvånat över kanten på sina tjocka glasögon på den lilla flickan som stod framför honom. Hon kan inte ha varigt mer än fjorton år, femton på sin höjd.
Besvärlig ålder det där, tänkte han missnöjt. Det är då de börjar bli sådär upproriska. Tro att de är så vuxna.

"Vad är det?" frågade han misstänksamt.
Hon log, som om hon väntat på frågan. Sedan slog hon ur med armarna i en entusiastisk gest och sa:
"Det här, min vän, är precis vad jag tror du behöver"
Han grymtade bestört.
"Jag har inte tid för sådant här larv." spottade han ur sig. "Ta din biljett och gå och sätt dig. Du blockerar kön."
Han försökte schasa bort henne medan han log beklagande mot mannen som stod bakom och stampade otåligt med foten.
Då började hon skratta. Ett oblygt, klingande skratt som fyllde hela det lilla utrymmet.
"Äh, kom igen." uppmanade hon. "Det är bara en dikt. Ta den, gör något du inte förväntas göra."
Han skruvade besvärat på sig. Samtliga passagerare hade nu vänt sig för att iaktta scenen som pågick där framme.
Han stirrade på henne.
Hon log.
Han lyfte handen, lät den falla, lyfte den igen och ryckte åt sig den lilla papperslappen.
Hon log, slog ihop händerna tyst två gånger och gick för att sätta sig hos en äldre dam som satt ensam lite längre bak.

När han, lite fumligt, tagit emot de andra passagerarna sneglade han försiktigt på dikten i sin hand. Blicken fastnade på ett stycke längst ner.

...den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns i lagböckerna, är
"tjo!"*

"Och vart är du på väg då, lilla vän?"
"Jag vet inte." Hennes klara röst kom svävande genom det lilla utrymmet i bussen. "Jag får väl se vart livet för mig idag."
Besvärlig ålder, grymtade han för sig själv, la i första växeln och svängde ut från busshållplatsen.

Det var inget speciellt med henne egentligen. Lite udda.
Hon hade blå ögon. Klarblå.


*Dikten är ett utdrag ur Bob Hanssons 'Andas lugna puckar genom lungorna tänka: här ligger jag och duger'.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...
Skicka en kommentar
Läs mer

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...
Skicka en kommentar
Läs mer