Fortsätt till huvudinnehåll

Vi målar ord.

Ljuva herr blues
som får varje kvinnas hjärta att skälva

dina fingrar,
     de leker kärlek
med min rosenspröda hud

min ljuva, ljuva herr Blues
spela dina klagans toner
på mina sköra hjärtesträngar

le sådär som du gör
när du lockar en kvinna till faran

spela av ursinne
     av kärlek och fruktan
spela mitt hjärta
     hårdhänt och girigt,
Du, ljuva herr Blues
     lär dig aldrig att älska
bli min ungdomens död



Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.

Jag skriver inte den här bloggen för att berätta min historia. Jag skriver inte heller den här bloggen för att ni ska förstå hur jag känner och tänker.
Jag skriver den för att jag vill beröra er på ett sätt som jag själv blivit berörd av andra. Jag vill få er att tänka efter själva, fundera över det jag tar upp; ta det till er eller sätta er upp mot det, begrunda och ifrågasätta mina personliga funderingar.
Tänka efter.

Från början tänkte jag att det skulle vara en neutral blogg utan en personlig prägel på den, men det är helt enkelt inte så det fungerar. Det här är mina tankar och min inställning till dom, så det är personligt. Men är det inte så det ska vara? Hur skulle jag kunna beröra er, verkligen beröra er, om jag inte lade någon själ i det jag skrev? Det är ju så med böcker, krönikor, sagor; allting! Beröring av känslor. Igenkännande.

Den skulle inte läsas av andra, inte från början, men jag gillar ändå att skriva som om andra läser, skriva till andra. Jag vill beröra andra med mina ord. Så jag hoppas innerligt att ni på något sätt reagerar på dom, vilket sätt det än må vara.

Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.

Det är det vackra jag saknar. Jag kan inte måla mina ord i skönhet, så som du kan. Din ömma beröring sätter orden i brand och livet i dig, får tungan att glöda.

Jag saknar det. Jag älskar det och jag saknar det.

Jag försöker, försöker hitta det vackra i mig. Jag fattas det.
Månen, min vän, spegla mitt inre; mitt hopp och min längtan.
Månen, min vän
jag saknar det.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...
Skicka en kommentar
Läs mer

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...
Skicka en kommentar
Läs mer