Ljuva herr blues
som får varje kvinnas hjärta att skälva
dina fingrar,
de leker kärlek
med min rosenspröda hud
min ljuva, ljuva herr Blues
spela dina klagans toner
på mina sköra hjärtesträngar
le sådär som du gör
när du lockar en kvinna till faran
spela av ursinne
av kärlek och fruktan
spela mitt hjärta
hårdhänt och girigt,
Du, ljuva herr Blues
lär dig aldrig att älska
bli min ungdomens död
Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.
Jag skriver inte den här bloggen för att berätta min historia. Jag skriver inte heller den här bloggen för att ni ska förstå hur jag känner och tänker.
Jag skriver den för att jag vill beröra er på ett sätt som jag själv blivit berörd av andra. Jag vill få er att tänka efter själva, fundera över det jag tar upp; ta det till er eller sätta er upp mot det, begrunda och ifrågasätta mina personliga funderingar.
Tänka efter.
Från början tänkte jag att det skulle vara en neutral blogg utan en personlig prägel på den, men det är helt enkelt inte så det fungerar. Det här är mina tankar och min inställning till dom, så det är personligt. Men är det inte så det ska vara? Hur skulle jag kunna beröra er, verkligen beröra er, om jag inte lade någon själ i det jag skrev? Det är ju så med böcker, krönikor, sagor; allting! Beröring av känslor. Igenkännande.
Den skulle inte läsas av andra, inte från början, men jag gillar ändå att skriva som om andra läser, skriva till andra. Jag vill beröra andra med mina ord. Så jag hoppas innerligt att ni på något sätt reagerar på dom, vilket sätt det än må vara.
Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.
Det är det vackra jag saknar. Jag kan inte måla mina ord i skönhet, så som du kan. Din ömma beröring sätter orden i brand och livet i dig, får tungan att glöda.
Jag saknar det. Jag älskar det och jag saknar det.
Jag försöker, försöker hitta det vackra i mig. Jag fattas det.
Månen, min vän, spegla mitt inre; mitt hopp och min längtan.
Månen, min vän
jag saknar det.
som får varje kvinnas hjärta att skälva
dina fingrar,
de leker kärlek
med min rosenspröda hud
min ljuva, ljuva herr Blues
spela dina klagans toner
på mina sköra hjärtesträngar
le sådär som du gör
när du lockar en kvinna till faran
spela av ursinne
av kärlek och fruktan
spela mitt hjärta
hårdhänt och girigt,
Du, ljuva herr Blues
lär dig aldrig att älska
bli min ungdomens död
Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.
Jag skriver inte den här bloggen för att berätta min historia. Jag skriver inte heller den här bloggen för att ni ska förstå hur jag känner och tänker.
Jag skriver den för att jag vill beröra er på ett sätt som jag själv blivit berörd av andra. Jag vill få er att tänka efter själva, fundera över det jag tar upp; ta det till er eller sätta er upp mot det, begrunda och ifrågasätta mina personliga funderingar.
Tänka efter.
Från början tänkte jag att det skulle vara en neutral blogg utan en personlig prägel på den, men det är helt enkelt inte så det fungerar. Det här är mina tankar och min inställning till dom, så det är personligt. Men är det inte så det ska vara? Hur skulle jag kunna beröra er, verkligen beröra er, om jag inte lade någon själ i det jag skrev? Det är ju så med böcker, krönikor, sagor; allting! Beröring av känslor. Igenkännande.
Den skulle inte läsas av andra, inte från början, men jag gillar ändå att skriva som om andra läser, skriva till andra. Jag vill beröra andra med mina ord. Så jag hoppas innerligt att ni på något sätt reagerar på dom, vilket sätt det än må vara.
Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.
Det är det vackra jag saknar. Jag kan inte måla mina ord i skönhet, så som du kan. Din ömma beröring sätter orden i brand och livet i dig, får tungan att glöda.
Jag saknar det. Jag älskar det och jag saknar det.
Jag försöker, försöker hitta det vackra i mig. Jag fattas det.
Månen, min vän, spegla mitt inre; mitt hopp och min längtan.
Månen, min vän
jag saknar det.
Kommentarer
Skicka en kommentar