Fortsätt till huvudinnehåll

Månen, min vän.

Visste ni att det tar nästan exakt lika lång tid för månen att snurra ett varv runt sin axel som det tar för den att vandra ett varv runt jorden. Detta betyder att den har samma sida vänd mot jorden. Hela tiden.

Så länge som människan har funnits (i tusentals år) och förundrats över månen har hon aldrig någonsin kunnat se månens baksida. Filosoferna och forskarna i Antikens Grekland som ägnade hela sitt liv åt sin fascination för himlakropparna kunde aldrig studera mer än månens framsida.

Inte förren sateliten Luna 3 tog de första bilderna av månens baksida år 1966 kunde vi betrakta månen i sin helhet.

Vi människor har en förmåga att anpassa oss efter de vi umgås med, de vi kretsar runt. Det slog mig att mina vänner förhåller sig till mig på ett visst sätt eftersom det stämmer överrens med hur jag fungerar. Det finns sidor av dem som jag aldrig kommer att få se eftersom de inte har någon koppling till mig.

Allting är relativt. Bara för att jag inte kan se vissa kvaliteter hos andra betyder inte det att de inte finns där, bara att de inte är mig de framträder för.
Även om det kanske är nödvändigt, är det ändå ganska sorgligt att tänka på.

Överallt i min omgivning kretsar små månar som alltid kommer att lysa mot mig med samma ansikte.
Men är det inte, å andra sidan, just det som gör att vi fortsätter förundras så över månen;
dess mystik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...