Fortsätt till huvudinnehåll

Något avig och något enig.

Det är nu nästan precis två år sedan jag startade den här bloggen. Så mycket har förändrats, och samtidigt kan jag ännu inte ta mig ur det ekorrhjul som utgör min alltför välbekanta vardag. Samma bladmönstrade tapeter klär väggarna i mitt trygga sovrum, samma påslakan klär min säng, samma bokhylla, samma mattor, samma mörkbetsade skrivbord, gardinerna som för mina tankar till klara höstkvällar ramar fortfarande in utsikten av den numera frostbeströdda mossen. Allt är där. Och ändå är människan som vandrar i dessa välbekanta korridorer, något annorlunda. Något avig och något förflyktigad. Något förskingrad.

Vissa möten kan förändra förutsättningarna för ett helt liv. Korrigera in oss på vägar vi aldrig haft en tanke på att följa. Möten som för en minut, lämnar djupare avtryck än människor som går vid vår sida varje dag, i ett allt för fortskridande spektrum av enhetlighet. Vissa möten rör vid vår själ. Och får den att röstlöst darra och ivrigt växa. Ta plats och otåligt bulta. Möten som själen minns, men självet ibland glömmer.

Jag gick igenom några, för länge sedan skedda händelser ur mitt liv; gamla minnen som jag på något sätt lagt åt sidan för en tommare och mer förvirrad tillvaro. Jag var sexton år då, och mitt uppe i den period av skeenden som skulle komma att förändra prägeln på det som utgör mitt liv, under ett oerhört bestående mentalt stadium.

Det var samtal med en människa jag endast mött en gång, och vars (vad jag hoppas på) själ och sinne, jag endast fick ta del av ett fåtal gånger. Och vars finger lämnat ett avtryck i min panna som fortfarande nimmer om vad jag en gång tog för mer än drömmar. Som faktiskt var min verklighet. Där och då.

Jag tror att det finns någon högre makt här i världen eftersom jag, personligen, har lite svårt att acceptera att det vi ser och lever i varje dag är 'allt'. Och jag har svårt att tro att det som finns här i världen bara har skapats genom någon osannolik slump. Men jag kan nog inte påstå att jag tror det är en gestalterad gud som har skapat allt. Människor säger att Gud är allvetande, men om det inte fanns något före honom, vart har han då lärt sig allt etc. Jag tror mer på en slags kosmisk kraft där allt lever i samklang och där varje enskild individ eller ting eller medvetande eller vad man nu ska kalla det, spelar sin egen viktiga roll i balansen. Att kosmos skapade sig självt på något vis.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...
Skicka en kommentar
Läs mer

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...
Skicka en kommentar
Läs mer