Om skåp som växer
och lossnar från väggen
drömmar som formas
avtäcks
blickar som Zoomas
världar som uppenbaras
människor som växer
krymps
respekteras reflekteras
synliggörs
omöjliggörs
ett annat universum
i en annan värld som ryms mellan raderna
om flickan som
hade sitt hjärta
någon annan stans just här
Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem.
Zeta var inget undantag.
Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter.
Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor.
Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara.
Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögonen på livet och titta ut genom nacken. Man kunde se universum som samspelade där varje dag men som av någon anledning var för blyga för att kliva fram. Men om en människa någon gång öppnade sig och slet fram sitt rosa-fluffiga inre kunde de dära små blyga universumen komma smygande och slå piruetter i folks ansikten, eller i vissa fall blodiga tamponger, vilket i många avseenden mottogs med bestörta suckar och förvirrade blickar från en och annan inblandad skådespelare – och, bör jag nämna, en hel del hysteriskt fnittrande från människor i små röda soffor.
Zeta visste allt detta och gjorde därför allt hon kunde för att leva livet så som hon ville ha det.
”Hej brevlåda” sa Zeta en dag när hon studsade ner för trappan i kontorshuset där hon bodde.
”Brevinkast” svarade brevlådan där han satt och såg allmänt cynisk ut, så som han brukade göra.
”Visst, förlåt”
” ”
”Vet du vad”
”Vad”
”Jag såg en man idag”
”Jasså, trevligt”
”M, han satt i rullstol”
”Hur var han”
”Vit”
”Jaha, som i grå”
”Nej, som i ljus”
”Jaha”
”M, han log mot mig”
”Trevligt, varför gjorde han det”
”För att jag tittade på honom”
” ”
”Ha det bra då brevlåda”
”Brevinkast”
”Visst”
Och så studsade hon ut, lycklig som om hon just sett en dansande elefant.
och lossnar från väggen
drömmar som formas
avtäcks
blickar som Zoomas
världar som uppenbaras
människor som växer
krymps
respekteras reflekteras
synliggörs
omöjliggörs
ett annat universum
i en annan värld som ryms mellan raderna
om flickan som
hade sitt hjärta
någon annan stans just här
Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem.
Zeta var inget undantag.
Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter.
Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor.
Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara.
Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögonen på livet och titta ut genom nacken. Man kunde se universum som samspelade där varje dag men som av någon anledning var för blyga för att kliva fram. Men om en människa någon gång öppnade sig och slet fram sitt rosa-fluffiga inre kunde de dära små blyga universumen komma smygande och slå piruetter i folks ansikten, eller i vissa fall blodiga tamponger, vilket i många avseenden mottogs med bestörta suckar och förvirrade blickar från en och annan inblandad skådespelare – och, bör jag nämna, en hel del hysteriskt fnittrande från människor i små röda soffor.
Zeta visste allt detta och gjorde därför allt hon kunde för att leva livet så som hon ville ha det.
”Hej brevlåda” sa Zeta en dag när hon studsade ner för trappan i kontorshuset där hon bodde.
”Brevinkast” svarade brevlådan där han satt och såg allmänt cynisk ut, så som han brukade göra.
”Visst, förlåt”
” ”
”Vet du vad”
”Vad”
”Jag såg en man idag”
”Jasså, trevligt”
”M, han satt i rullstol”
”Hur var han”
”Vit”
”Jaha, som i grå”
”Nej, som i ljus”
”Jaha”
”M, han log mot mig”
”Trevligt, varför gjorde han det”
”För att jag tittade på honom”
” ”
”Ha det bra då brevlåda”
”Brevinkast”
”Visst”
Och så studsade hon ut, lycklig som om hon just sett en dansande elefant.
Kommentarer
Skicka en kommentar