"How would you know?
When everything around you's changing like the weather
of a big black storm
And who would you turn to?
Had I a ghost, a shadow at the most
would you let me know?
Because I don't want to
trouble your mind with a childish design of how it all should go.
But I love you so
When it all comes clear, when the wind it settles, I'll be here, you know.
Because you said ours were the lighthouse towers
the sun upon that place
Darling I'll grow weary, happy still
with just the memory of your face
Gracious goes the ghost of you
and I will never forget the plans and the
silhouettes you drew here
Gracious goes the ghost of you
my dear
How would you know?
When everything around you's bruised and battered
like the cold night storm."
Det är så lätt att vara rädd. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns mycket jag är rädd för. För det finns det. Det finns så mycket jag är rädd för. Jag är rädd för att säga fel sak, till fel person, vid fel tillfälle. Jag är rädd för att titta på någon på fel sätt; att titta för länge, för kort, att titta bort när jag borde se. Jag är rädd för vara för mycket, att överreagera och bli arg på människor i min närhet eftersom jag är rädd för konsekvenserna. Är rädd för att vara för lite; att inte beröra, röra om, göra skillnad - betyda. Jag är rädd för att satsa på människor jag bryr mig om, och jag är rädd för att det inte gör tillräckligt ont när vi tar farväl. Att jag alltid ser till morgondagen - nästa steg, nästa möte, nästa nu. Och för allt det jag har bakom mig som jag håller fast vid.
Men mest av allt är jag rädd för att det finns så mycket som jag är rädd för. För varje gång jag backar, krymper, gör någonting lite mindre, lite lindrigare - förlorar jag så mycket mer. Någonting större och viktigare. En del av vad det innebär att verkligen leva. Fullt ut.
Men det handlar inte om huruvida vi är rädda eller inte. Alla har rädlsor. Varenda en av oss. Det handlar om hur vi hanterar den rädslan. Att göra om den till mod.
Jag vill inte titta bort - jag vill se. Jag vill snubbla och få en chans att resa mig. Att göra fel så att jag kan hitta en ny väg att göra rätt. Jag vill överreagera och vara för mycket - vara naiv och enkel och rak. Jag vill vara svår och krånglig och i nästa ögonblick sprudlande. Jag vill vara allt det som hör till när man är ung. Inte så mycket för att jag kan eller för att jag på något sätt är ursäktad, utan för att det är någonting jag verkligen vill uppleva. Känna hur det känns. Ett liv att leva.
Jag vet att det är enkelt att säga att man vill uppleva någonting och en helt annan att vara mitt uppe i det. Men saken är den att jag kommer inte ihåg senaste gången jag höjde rösten mot någon. Jag har inte haft en hetsig diskussion med en vän sedan jag gick i mellanstadiet. Jag har inte blivit arg när de har gjort fel. Sagt ifrån, ja, blivit arg, nej. Istället viftar jag med handen och tar det med rason. Väger och resonerar, tittar på allting från alla håll för att bibehålla balansen innan den ens börjat rubbas. Men jag gör det inte för att det är det bästa jag kan göra. Det är det inte. Jag gör det för att jag är rädd. Men är man för rädd för att rubba den yttre balansen är det den inre som kommer förlora fästet. Är man för rädd för att säga ifrån förminskar man inte bara sig själv utan även den man ställs inför. Den som betyder; som står framför en och balanserar.
I am going to tell you stories of mine, because I need you to hear them. I need to share them with you so that they might give you something. Give us something.
I am going to be your burden in time, because I will make you mine. I will fight you and I will argue and tell you when you're wrong. I will embrace you and let you know that I love you by saying what you need to hear, even when it hurts, so that you may heal the better. Because that is what I would want you to do.
I will be your burden in time because I will make you mine. And that is how you will make me come alive.
*Titel © textrad ur Ben Howard's Promise
Låttext © Ben Howard's Gracious
When everything around you's changing like the weather
of a big black storm
And who would you turn to?
Had I a ghost, a shadow at the most
would you let me know?
Because I don't want to
trouble your mind with a childish design of how it all should go.
But I love you so
When it all comes clear, when the wind it settles, I'll be here, you know.
Because you said ours were the lighthouse towers
the sun upon that place
Darling I'll grow weary, happy still
with just the memory of your face
Gracious goes the ghost of you
and I will never forget the plans and the
silhouettes you drew here
Gracious goes the ghost of you
my dear
How would you know?
When everything around you's bruised and battered
like the cold night storm."
Det är så lätt att vara rädd. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns mycket jag är rädd för. För det finns det. Det finns så mycket jag är rädd för. Jag är rädd för att säga fel sak, till fel person, vid fel tillfälle. Jag är rädd för att titta på någon på fel sätt; att titta för länge, för kort, att titta bort när jag borde se. Jag är rädd för vara för mycket, att överreagera och bli arg på människor i min närhet eftersom jag är rädd för konsekvenserna. Är rädd för att vara för lite; att inte beröra, röra om, göra skillnad - betyda. Jag är rädd för att satsa på människor jag bryr mig om, och jag är rädd för att det inte gör tillräckligt ont när vi tar farväl. Att jag alltid ser till morgondagen - nästa steg, nästa möte, nästa nu. Och för allt det jag har bakom mig som jag håller fast vid.
Men mest av allt är jag rädd för att det finns så mycket som jag är rädd för. För varje gång jag backar, krymper, gör någonting lite mindre, lite lindrigare - förlorar jag så mycket mer. Någonting större och viktigare. En del av vad det innebär att verkligen leva. Fullt ut.
Men det handlar inte om huruvida vi är rädda eller inte. Alla har rädlsor. Varenda en av oss. Det handlar om hur vi hanterar den rädslan. Att göra om den till mod.
Jag vill inte titta bort - jag vill se. Jag vill snubbla och få en chans att resa mig. Att göra fel så att jag kan hitta en ny väg att göra rätt. Jag vill överreagera och vara för mycket - vara naiv och enkel och rak. Jag vill vara svår och krånglig och i nästa ögonblick sprudlande. Jag vill vara allt det som hör till när man är ung. Inte så mycket för att jag kan eller för att jag på något sätt är ursäktad, utan för att det är någonting jag verkligen vill uppleva. Känna hur det känns. Ett liv att leva.
Jag vet att det är enkelt att säga att man vill uppleva någonting och en helt annan att vara mitt uppe i det. Men saken är den att jag kommer inte ihåg senaste gången jag höjde rösten mot någon. Jag har inte haft en hetsig diskussion med en vän sedan jag gick i mellanstadiet. Jag har inte blivit arg när de har gjort fel. Sagt ifrån, ja, blivit arg, nej. Istället viftar jag med handen och tar det med rason. Väger och resonerar, tittar på allting från alla håll för att bibehålla balansen innan den ens börjat rubbas. Men jag gör det inte för att det är det bästa jag kan göra. Det är det inte. Jag gör det för att jag är rädd. Men är man för rädd för att rubba den yttre balansen är det den inre som kommer förlora fästet. Är man för rädd för att säga ifrån förminskar man inte bara sig själv utan även den man ställs inför. Den som betyder; som står framför en och balanserar.
I am going to tell you stories of mine, because I need you to hear them. I need to share them with you so that they might give you something. Give us something.
I am going to be your burden in time, because I will make you mine. I will fight you and I will argue and tell you when you're wrong. I will embrace you and let you know that I love you by saying what you need to hear, even when it hurts, so that you may heal the better. Because that is what I would want you to do.
I will be your burden in time because I will make you mine. And that is how you will make me come alive.
*Titel © textrad ur Ben Howard's Promise
Låttext © Ben Howard's Gracious
Kommentarer
Skicka en kommentar