Fortsätt till huvudinnehåll

Funderingar på en soldränkt balkong en sval våreftermiddag.


För mig är åldrande någonting oerhört vackert. Att se märkena som livet lämnat efter sig i en åldrad kropp och ett åldrat sinne, att än mer klart se det starka liv och den sinnesrörelse som gjort sin plats i en boning av rynkor och vanor och stilla klokhet. Jag hoppas att när jag blir gammal ska min kropp och utstrålning vittna om ett liv väl levt, med ett ansikte prytt av skrattrynkor, och lemmar formade av alla de sysslor jag tycker om.

När jag satt på min balkong idag såg jag två unga människor, en flicka och pojke inte mer än fjorton femton år, lite osäkert ta sig fram på var sitt par inlines men med ett stadigt grepp om varandras händer, avslappnat tittandes omkring som om de inte hade ett bekymmer i världen. Och för första gången på väldigt länge kände jag det som att jag har missat någonting med att vara ung. Den där bekymmersfria naiva kärleken som två barn utforskar tillsammans, där saker kan göra ont men utan den där bitterheten som kommer när man blir äldre. När allting är ett ögonblick i sig, smärta är smärta och lycka är lycka och de två är fullständigt oförenliga. Men just i den stunden kändes det som att jag kunde dela det med dem. Jag kände mig sorgsen, men på ett fridfullt sätt snarare än bitter, som att det på något sätt ändå inte hade försvunnit. Som att min kärlek levde i dem i den stunden, sträkte ut sina grenar och spirade någon annan stans. Att den överlevde.

Varje dag i en veckas tid har jag nu delat min vardag med människor jag bryr mig om, vänner gamla och nya, och idag var första dagen jag inte umgåtts med någon annan än min familj. Jag har känt mig fridfullt avslappnad, som om det var första gången jag kunde luta mig tillbaka och njuta av det jag har upplevt. Samtidigt har jag känt mig sorgsen över att jag inte kunnat dela denna fridfullhet med någon. En smärta som gör sig mer fysiskt påmind än något som gör alltigenom ont, och jag insåg att det gör ondare att känna sig lycklig utan att ha någon att dela det med, än att känna smärta och ha någon vid sin sida.

Tack vare all den gemenskap jag upplevt den senaste veckan har jag idag känt mig mer fridfullt lycklig än jag gjort på mycket länge, och det ger mig sådan enorm glädje att veta att jag har så många underbara människor att dela den med, om så bara för en liten liten stund.

*Bilden är hittat på Facebook.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...