Vi är stjärnor.

Invid en ödslig väg mitt ute i skogen sitter en liten enslig varelse på en sten och spejar med vaksamma ögon ut i den svarta natten. Den kalla luften är tung av doften från våt jord och barr. Varelsen håller utkik efter billyktor, eftersom med varje bil som passerar på vägen kommer också en människa, och med varje människa följer en historia. Och varje människoöde är det andra lika olikt som det är fängslande.

     Varelsen ger ifrån sig ett frustrerat jämmer då vägen fortsätter att ligga lika olidligt stilla. En fågel fladdrar förskräckt till ovanför och faller till marken med fruset hjärta, men varelsen ägnar den inte ens en föraktfull blick utan fortsätter spana ut i mörkret på jakt efter sina äventyr.

     Plötsligt klyvs den stilla natten av att ett ljus faller på den öde vägen. Varelsen hoppar ner bakom stenen just som ett par strålkastare rundar krönet och får träden att kasta djupa skuggor över marken. Luften börjar vibrera av känslor och varelsen reser ragg av ohöljd förtjusning. Den sticker upp huvudet bakom stenen precis i tid för att få en glimt av tre gestalter som sitter i bilen innan den försvinner runt hörnet och lämnar kvar den lille varelsen i mörkret att begrunda ödet hos en av de människor som just farit förbi.

Under bilen rusar vägen fram som i ett töcken. Det enda ljuset kommer från kontrollpanelen som kastar ett svagt, grönt sken över ansiktena på de två gestalterna i framsätet, en ung man och bredvid honom hans far. De mumlar lågt med varandra medan natten trycker sig allt tätare omkring dem.
     I baksätet sitter en flicka djupt försjunken i tankar och betraktar månens tysta, lysande skiva. Hennes panna är veckad av bekymrade rynkor som inte passar in i hennes unga ansikte och en obehaglig klump klibbar sig fast i hennes innanmäte och lämnar en besk, syrlig smak i hennes mun. Stycken av de kärlekslåtar som strömmar lågt ur bilradion letar sig in i hennes medvetande och hon ler dystert åt den bistra ironin.

-Ska vi fara till stjärnorna och tillbaka?

-Varför tillbaka?

Det var inte särskilt många timmar sedan. I tankarna befinner hon sig fortfarande på den mörka bron som kröker sig över motorvägen nedanför. En passerande bil lyser tillfälligt upp ansiktet på hennes vän som står lutad mot det kalla metallräcket intill henne, han ser sorgsen ut, sedan blir allt åter bäcksvart. Så vänder han sig mot henne och borrar in sina mörka ögon i hennes. Hans låga röst känns sträv mot hennes hud.

     -Varför är du här?

     Nej! Det knyter sig i magen på flickan, hon vill inte förstå. De är ju vänner, varför frågar han det?

     Flickan lutar kinden mot den kalla bilrutan och försöker förgäves skingra knuten som ännu gnager i magen.

     Så många kärlekshistorier du har bevittnat från din ensamma plats på himlen, säger hon tyst till månen. Och med lika många slut, tragiska som lyckliga, men om du skulle ställas inför din älskade och få en enda chans att blidka ditt hjärta, tror jag ändå att i just det ögonblicket, skulle du vara lika hjälplös som vilken människa som helst.

     Så vänder flickan blicken mot stjärnorna. Hon hörde en gång en saga om en stjärna som föll till jorden. I århundraden hade stjärnan blickat ner över jorden och bevittnat kärlek av alla möjliga slag, men när stjärnan själv förälskade sig överväldigades hon av hur otroligt stark och förvirrande kärleken kunde vara. Och dårskapen som hon tidigare bara skakat på huvudet åt letade sig in i hennes tankar och förlamade hennes sinnen.

     Flickan tänker att hon skulle kunna vara en av stjärnorna som alltid får uppleva kärleken genom andra och undrar om hon själv någonsin kommer få känna hur det är att älska och att bli älskad tillbaka.

     Hon betraktar modfälld den unge mannens nacke och erinrar sig känslan av hans lena hår, som hon kommit att tycka så mycket om, mellan hennes fingrar och tänker sorgset att vi människor är helt enkelt skapade så, att vi förstår bara det vi vill förstå. Och hon måste erkänna för sig själv att om det är något hon inte förstår sig på, så är det kärleken.

På sin sten långt ute i skogen sitter den sorgliga lille varelsen och begrundar den flickas historia som spelats upp för denne samma natt.

     -Vi är båda stjärnor, du och jag, viskar varelsen hest innan den vänder sina svarta, livlösa ögon att spana efter nya människoöden att ta del av. Och, fast han inte fullt förstår det själv, försöka stjäla en glimt av vad det innebär att verkligen leva.


*Detta är ett stycke som jag skrev för ett par år sedan. Kom att tänka på det igen och känner att det har potential, så hoppas det kan ge er något.