Citatet nedan tilltalar mig i all sin enkelhet, då det känns relevant för mig nu, och hur saker och ting har känts sedan ett tag tillbaka. Jag har en strävan, ett mål att få arbeta med min konst; och som jag tidigare nämnt att få beröra andra, genom det jag skapar, så som andra med sina medel har berört mig. På senaste tiden har jag haft svårt att tänka på något annat än just det.
Det finns dagar då jag tvivlar på min egen förmåga, ja för allt jag står för som den person jag är. Tvivlar på att jag har något att förmedla över huvud taget, och att det medel jag valt står över min egen förmåga för vad jag klarar av; att skapa någonting vackert, berörande, relevant. Att jag saknar de naturliga färdigheter eller det engagemang och den ihärdighet som krävs för att briljera. Så jag begraver mig djupare i min ambition, försöker hårdare än förut, men vad jag då misslyckas med är att vidga mig; att se utanför min egen ambition till vad som verkligen är relevant: livet omkring.
Vad innebär det att fördjupa sig i något? Att vidga sig? Hur mycket måste vi stänga in oss i vår egen bubbla för att uppnå den perfektion vi själva strävar efter; hur mycket behöver vi ta oss ur den för att finna de medel som krävs för att verkligen utvecklas, för att hämta den inspiration och det liv som finns utanför? För att om vi tar bara ett litet steg i en annan riktning, finna att hela världen omkring oss, den vi kände så väl, förändras.
Allt jag någonsin velat är att beröra, inte bara andra utan också mig själv. För någonstans tror jag att vi måste börja där. Om det vi gör saknar ärlighet och glädje; en djupgående betydelse för oss själva, vad är det då som vi egentligen förmedlar, och varför?
Jag tror att det bästa vi kan göra är det vi kräver av oss själva, just nu, just här, men också att minnas vad det innebär; vad det är vi eftersträvar och varför. Det finns framför allt en sak som är konstant närvarande i mitt liv, och som läcker igenom i varenda text jag skriver, även när jag försöker hålla det tillbaka. En strävan som jag avsäger mig själv varenda gång den ger sig tillkänna. Att begrava mig i min konst är ett sätt för mig att hålla den på avstånd. Men den dagen den hinner ifatt mig, när jag tvingas rasera muren med mina egna händer för att inte begravas under den; kanske kan jag då njuta av det jag skapar så som jag ämnar det. Utan mer krav än den glädje det faktiskt ger mig att arbeta produktivt, kreativt, och utan restriktioner. I ärlig öppenhet och tillit. Jag har greppat efter det och sedan själv backat, många gånger, men jag kommer alltid blicka mot en dag när jag inte längre orkar backa. Inte för att jag inte har något att förlora, utan för att jag äntligen kan lita till att jag har allt att ge. Till någon som med sitt hjärta inte tvekar att ta emot det, och som i sin tur, vill lika mycket som jag.
"No longer will I think that I am not worthy, because only by loving you as you deserve, will I be so."
-The best exotic Marigold hotel.
Det finns dagar då jag tvivlar på min egen förmåga, ja för allt jag står för som den person jag är. Tvivlar på att jag har något att förmedla över huvud taget, och att det medel jag valt står över min egen förmåga för vad jag klarar av; att skapa någonting vackert, berörande, relevant. Att jag saknar de naturliga färdigheter eller det engagemang och den ihärdighet som krävs för att briljera. Så jag begraver mig djupare i min ambition, försöker hårdare än förut, men vad jag då misslyckas med är att vidga mig; att se utanför min egen ambition till vad som verkligen är relevant: livet omkring.
Vad innebär det att fördjupa sig i något? Att vidga sig? Hur mycket måste vi stänga in oss i vår egen bubbla för att uppnå den perfektion vi själva strävar efter; hur mycket behöver vi ta oss ur den för att finna de medel som krävs för att verkligen utvecklas, för att hämta den inspiration och det liv som finns utanför? För att om vi tar bara ett litet steg i en annan riktning, finna att hela världen omkring oss, den vi kände så väl, förändras.
Allt jag någonsin velat är att beröra, inte bara andra utan också mig själv. För någonstans tror jag att vi måste börja där. Om det vi gör saknar ärlighet och glädje; en djupgående betydelse för oss själva, vad är det då som vi egentligen förmedlar, och varför?
Jag tror att det bästa vi kan göra är det vi kräver av oss själva, just nu, just här, men också att minnas vad det innebär; vad det är vi eftersträvar och varför. Det finns framför allt en sak som är konstant närvarande i mitt liv, och som läcker igenom i varenda text jag skriver, även när jag försöker hålla det tillbaka. En strävan som jag avsäger mig själv varenda gång den ger sig tillkänna. Att begrava mig i min konst är ett sätt för mig att hålla den på avstånd. Men den dagen den hinner ifatt mig, när jag tvingas rasera muren med mina egna händer för att inte begravas under den; kanske kan jag då njuta av det jag skapar så som jag ämnar det. Utan mer krav än den glädje det faktiskt ger mig att arbeta produktivt, kreativt, och utan restriktioner. I ärlig öppenhet och tillit. Jag har greppat efter det och sedan själv backat, många gånger, men jag kommer alltid blicka mot en dag när jag inte längre orkar backa. Inte för att jag inte har något att förlora, utan för att jag äntligen kan lita till att jag har allt att ge. Till någon som med sitt hjärta inte tvekar att ta emot det, och som i sin tur, vill lika mycket som jag.
"No longer will I think that I am not worthy, because only by loving you as you deserve, will I be so."
-The best exotic Marigold hotel.
Kommentarer
Skicka en kommentar