Berättelser. Jag tänkte skriva att jag ofta talar om berättelser, men det slog mig, lite oväntat för mig själv, att det inte är sant. Jag tänker på dem. Ofta. Och då menar jag inte specifika historier, även om, givetvis, då jag väl hittar en av de där sällsamt bra historierna som etsar sig fast, har svårt att släppa dem tillräckligt länge för att faktiskt uträtta något som kräver min fulla koncentration. Sinnesteater, i full emotionell repertoar. Tills jag kan ta upp historien igen, och äntligen ägna den fulla uppmärksamhet den kräver. Då den flyter som sand mellan mina ivriga fingrar och de gör allt för att fånga den. För att hålla fast dess evigt flyktiga essens. Det är den jag talar om nu. Essensen av berättelser. Historiens existens i vår egen verklighet.
En vän till mig antydde en gång att fantasin; de historier jag tar del av, var ett sätt för mig att slippa hantera verkligheten. Men desto större del historier; sagor, blir en del av mitt liv, desto mer inser jag, hur fel det antagandet är. Det är sant att sagor får oss att känna alla de känslor; uppleva alla de verkligheter som vår egen inte har att erbjuda. Euforin då skådespelaren härjar i de känsloyttringar vardagen gärna skyr, och de konsekvenser som följer inte har ett äkta grepp om våra liv, och de människor som delar det. En värld vi skapar, där allt har den mening vi ger det.
Men det är också sant, att berättelser är lärdom. Äkta lärdom. Berättelserna talar inte bara om sin egen struktur. Den talar om människorna bakom. Om vad som lett fram till de historier vi andra sedan får ta del av. Om vad deras egen berättelse, har gjort för dem. Sagor för mig, är inte, och har aldrig varit en flykt från verkligheten. Det har, inte helt o-ironiskt men inte desto mindre viktigt, varit ett sätt för mig att förstå den. Att hantera det som händer runt omkring genom historier och scenarion, är vad vi gör, varje dag. Kanske utan att tänka på det. Men vi gör det. I våra konversationer med andra människor. I våra egna tankar. I våra dagböcker och i tidningen vi läser på morgonen. Vi fabricerar vår egen sanning av världen omkring oss, antingen för att göra den mer intressant, mindre plågsam, eller helt enkelt mer påtaglig. För att göra den mer sann.
Sagor inspirerar mig till att leva mitt liv fullt ut; till att göra det så bra som möjligt. Berättelser för mig är inte en verklighetsflykt - de är snarare min förankring i den. En liten bit av någon annan att ta del av. Eller en liten bit av mig att dela med någon annan. Sagor är lycka, sorger och kärlek. Sagor är död, men också nytt liv. Sagor är världar som splittras och de är förlåtelse. Förståelse, besvikelser och tillit.
Sagor är och kommer alltid att vara, livet som vi känner det.
En vän till mig antydde en gång att fantasin; de historier jag tar del av, var ett sätt för mig att slippa hantera verkligheten. Men desto större del historier; sagor, blir en del av mitt liv, desto mer inser jag, hur fel det antagandet är. Det är sant att sagor får oss att känna alla de känslor; uppleva alla de verkligheter som vår egen inte har att erbjuda. Euforin då skådespelaren härjar i de känsloyttringar vardagen gärna skyr, och de konsekvenser som följer inte har ett äkta grepp om våra liv, och de människor som delar det. En värld vi skapar, där allt har den mening vi ger det.
Men det är också sant, att berättelser är lärdom. Äkta lärdom. Berättelserna talar inte bara om sin egen struktur. Den talar om människorna bakom. Om vad som lett fram till de historier vi andra sedan får ta del av. Om vad deras egen berättelse, har gjort för dem. Sagor för mig, är inte, och har aldrig varit en flykt från verkligheten. Det har, inte helt o-ironiskt men inte desto mindre viktigt, varit ett sätt för mig att förstå den. Att hantera det som händer runt omkring genom historier och scenarion, är vad vi gör, varje dag. Kanske utan att tänka på det. Men vi gör det. I våra konversationer med andra människor. I våra egna tankar. I våra dagböcker och i tidningen vi läser på morgonen. Vi fabricerar vår egen sanning av världen omkring oss, antingen för att göra den mer intressant, mindre plågsam, eller helt enkelt mer påtaglig. För att göra den mer sann.
Sagor inspirerar mig till att leva mitt liv fullt ut; till att göra det så bra som möjligt. Berättelser för mig är inte en verklighetsflykt - de är snarare min förankring i den. En liten bit av någon annan att ta del av. Eller en liten bit av mig att dela med någon annan. Sagor är lycka, sorger och kärlek. Sagor är död, men också nytt liv. Sagor är världar som splittras och de är förlåtelse. Förståelse, besvikelser och tillit.
Sagor är och kommer alltid att vara, livet som vi känner det.
Kommentarer
Skicka en kommentar