Kött.

Hon lyssnade till hur det fräste och poppade medan hon rörde i pannan med stekspaden. Hon åt själv inte kött, men han hade velat ha det, så nu lagade hon det. Hon tog fram en kniv ur lådan och tryckte prövande stekspaden mot köttbiten och la knivspetsen ovanpå. Lät den vila där, bara ett ögonblick, innan hon skar igenom. Det gick lätt. Mindre motstånd än vad hon förväntat sig av en massiv köttbit. Men köttet var fortfarande rött och blodsaft osade ut och fyllde stekpannan.

Hon hade bestämt sig. Det hade tagit så lång tid. Sju år. Men nu visste hon. Hon älskade honom, det hade hon fastställt för länge sedan. Vad hon inte visste var vad det innebar. Han hade alltid varit närmre. Hon hade aldrig tvivlat på sin egen betydelse. Det var först nu, när hon visste omfattningen av hans som allt hade rasat, och hon hade insett sitt misstag. Hon hade aldrig reflekterat närmre. Hade hållit sig borta från allt sådant. Det var stolthet. Som hindrat henne då, och som hindrade henne nu. Förut hade hon varit rädd för att ha fel, och nu; nu var det fastställt. Hon hade haft fel. Men hon hade bestämt sig.

Men kanske. Sju år. Så lång tid. Även om man inte klarat av att se det, kan det inte vara så länge. Behovet. Ja, det var självklart. En manifestation av en längtan som han så väl passade in i. Det spelade ingen roll nu i vilket fall. Det var för sent. Så ja, varför inte. Kanske var det så. Kanske.

Det hade börjat med att hon fick svårt att höra om hans nattliga visiter. Till andra. Närheten. Hon hade inte velat ha den, men hon hade heller inte klarat av att höra om de andra. De som fick ta del av den. Sedan slutade hon tala om sin egen. Hon visste inte varför, visste bara att hon inte ville att han skulle höra. Först hade hon inte tänkt så mycket på det; det faktum att när någon tillfälligt upptog hennes tankar var det alltid honom hon föll tillbaka på. Vid varje avslut. Det var en trygghet. Han var nära, då ingen annan var det. Det var bara naturligt att tankarna skulle landa hos honom. Men det slutade aldrig. Och tillslut var han även början och mitten.

Hon försökte dränka det. Sköt bort det. Hon vände sig inte längre till honom när hon ville prata. Av trygghet. Och det slank undan. La sig i vila. Tills han dök upp igen; och tog hennes hand, eller satte henne i sitt knä, eller la läpparna mot hennes hår. Skrattade och såg på henne som om hon var värd att lyssna på, även när hon själv inte visste vad hon pratade om. Och han var tillbaka. Och han hade också fallit. Men inte för henne. Inte den här gången. För sju år sedan.

Hon skar upp bitarna i pannan, och oljan spottade och fräste mot det brända köttet när det trycktes ner mot stekbottnen. Och blodet osade. Och skinnet började fräsa och svida. Hon kände en brännande hetta där det glödheta järnet la sig tillrätta någonstans under hjärtat. Blodet fyllde hennes näsborrar och rann ur hennes ögon och öron. Och läpparna sved och tungan svullnade i hettan.

Sju år. En livstid.