Fortsätt till huvudinnehåll

Vi ställer frågor om sådant vi redan förstår, och ger svar till sådant vi inte vill förstå.


Loni letade efter värme. Ett öppet och lyckligt sinne som tog sig an livet med tilltro. Obeveklig och genuint välvillig. Men när hon blundade - när hon rörde sig framåt var det Sam hon såg. Hon saknade hans röst. Hans sätt att se på henne som om allt hon gjorde förundrade. På ett sätt hon aldrig själv känt, men som hon fick uppleva genom honom. 


Vi projicerar bilder av kärlek för att vi saknar närhet. Och ibland ser vi inte kärleken som finns där eftersom den betyder någonting annat än vad vi förväntar oss av den. Loni älskade Sam, men hon kunde inte säga hur. Han hade kommit in i hennes liv och rört om. Rört upp allt som hon själv inte kunde ta i, och vävt ihop det till en bro av sanning. En tunn och bräcklig bro, men inte desto mindre klar och tydlig. Hon älskade honom för vad han fått henne att känna. För hur han hade lyckats få henne att se på saker som hon tidigare inte kunnat hantera, eller ens vetat vad det var. Och hon behövde känna det igen. Men den här gången närmre, intensivare. Hon behövde känna honom. Hennes sinnen badade i blod. Och de ville ut.

Loni svepte filten tätare omkring sig och såg efter gässen som lyfte från dammen. Hon tänkte på kvällen innan, då hon suttit i soffan med Sam och talat om vinden. Hon kände hur den smekte hennes hud nu, och hon föreställde sig att dess svala, varsamma fingrar tillhörde Sam. Magen snörde ihop sig, och hon suckade. Hon hade rört. Och han rörde om. Hon glömde bort sin röst, och hon glömde hans. Allt som fanns kvar var känslan av hans händer och minnet av en döende stjärna i hans ord. Hon visste inte längre vad de delade, men ändå fanns han alltid där. Och rörde och kände. Och hon längtade efter honom. Ett honom hon inte ens visste om hon någonsin sett.

"Låt oss börja om."

Mörket föll sakta, medan Lonis tankar tystnade och teet i hennes händer långsamt kallnade. Tillslut reste hon sig och gick ut mot dammen.

Sam la pannan mot fönstret och iakttog Loni där hon dansade genom gräset. Han andades ut frosten, andetag för andetag, och för en stund vällde den fram och suddade ut hennes skira gestalt i mörkret. Glaset bågnade under hans knogar, svalt och hårt och deformerande. Något vitt fladdrade bort i mörkret bortom frosten, och en svag rörelse gick genom hans bröst. 
”Loni” Frosten tinade och rann nerför rutan, och Sam fångade upp dropparna med tungan.
Loni” Suckade han då kinderna vättes och luften raspande fastnade i strupen.

Lonis nakna gestalt steg ned i sjön och vattnet fångade upp hennes hår i en virvel som fick det att bölja som sjögräs.

Sam fokuserade på sin egen spegelbild. Och han stod inte ut. Men den här gången var det inte bara bilden som störde honom. Det var människan under. Han slogs av hur glåmig, klen, ojämn och ful han var. Sam såg sin spegelbild och han skämdes. Och han sörjde. Och bilden böjde sig. Bubblade ut och guppade och ringlade sig likt vatten. Sam räckte ut tungan och doppade den i vågorna. Och han kände smaken fräta och kväva. Han insåg att han var på väg att drunkna.

"Det måste sluta."

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...