Fortsätt till huvudinnehåll

Vi ställer frågor om sådant vi redan förstår, och ger svar till sådant vi inte vill förstå.


Loni letade efter värme. Ett öppet och lyckligt sinne som tog sig an livet med tilltro. Obeveklig och genuint välvillig. Men när hon blundade - när hon rörde sig framåt var det Sam hon såg. Hon saknade hans röst. Hans sätt att se på henne som om allt hon gjorde förundrade. På ett sätt hon aldrig själv känt, men som hon fick uppleva genom honom. 

 Vi projicerar bilder av kärlek för att vi saknar närhet. Och ibland ser vi inte kärleken som finns där eftersom den betyder någonting annat än vad vi förväntar oss av den. Loni älskade Sam, men hon kunde inte säga hur. Han hade kommit in i hennes liv och rört om. Rört upp allt som hon själv inte kunde ta i, och vävt ihop det till en bro av sanning. En tunn och bräcklig bro, men inte desto mindre klar och tydlig. Hon älskade honom för vad han fått henne att känna. För hur han hade lyckats få henne att se på saker som hon tidigare inte kunnat hantera, eller ens vetat vad det var. Och hon behövde känna det igen. Men den här gången närmre, intensivare. Hon behövde känna honom. Hennes sinnen badade i blod. Och de ville ut.

 Loni svepte filten tätare omkring sig och såg efter gässen som lyfte från dammen. Hon tänkte på kvällen innan, då hon suttit i soffan med Sam och talat om vinden. Hon kände hur den smekte hennes hud nu, och hon föreställde sig att dess svala, varsamma fingrar tillhörde Sam. Magen snörde ihop sig, och hon suckade. Hon hade rört. Och han rörde om. Hon glömde bort sin röst, och hon glömde hans. Allt som fanns kvar var känslan av hans händer och minnet av en döende stjärna i hans ord. Hon visste inte längre vad de delade, men ändå fanns han alltid där. Och rörde och kände. Och hon längtade efter honom. Ett honom hon inte ens visste om hon någonsin sett.

"Låt oss börja om."

Mörket föll sakta, medan Lonis tankar tystnade och teet i hennes händer långsamt kallnade. Tillslut reste hon sig och gick ut mot dammen.

Sam la pannan mot fönstret och iakttog Loni där hon dansade genom gräset. Han andades ut frosten, andetag för andetag, och för en stund vällde den fram och suddade ut hennes skira gestalt i mörkret. Glaset bågnade under hans knogar, svalt och hårt och deformerande. Något vitt fladdrade bort i mörkret bortom frosten, och en svag rörelse gick genom hans bröst. 
”Loni” Frosten tinade och rann nerför rutan, och Sam fångade upp dropparna med tungan.
”Loni” Suckade han då kinderna vättes och luften raspande fastnade i strupen.

Lonis nakna gestalt steg ned i sjön och vattnet fångade upp hennes hår i en virvel som fick det att bölja som sjögräs.

Sam fokuserade på sin egen spegelbild. Och han stod inte ut. Men den här gången var det inte bara bilden som störde honom. Det var människan under. Han slogs av hur glåmig, klen, ojämn och ful han var. Sam såg sin spegelbild och han skämdes. Och han sörjde. Och bilden böjde sig. Bubblade ut och guppade och ringlade sig likt vatten. Sam räckte ut tungan och doppade den i vågorna. Och han kände smaken fräta och kväva. Han insåg att han var på väg att drunkna.

"Det måste sluta."

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer
"If only, if only" the woodpecker sighs, "The bark on the tree was just a little bit softer" While the wolf waits below hungry and lonely he cries to the moo-oo-oon "If only, if only" If only, if only the moon speaks no reply reflecting the sun and all that´s gone by Be strong my weary wolf, turn around boldly Fly high my baby bird my angel, my only ur: Holes -Louis Sachar
Skicka en kommentar
Läs mer

Månen, min vän.

Visste ni att det tar nästan exakt lika lång tid för månen att snurra ett varv runt sin axel som det tar för den att vandra ett varv runt jorden. Detta betyder att den har samma sida vänd mot jorden. Hela tiden. Så länge som människan har funnits (i tusentals år) och förundrats över månen har hon aldrig någonsin kunnat se månens baksida. Filosoferna och forskarna i Antikens Grekland som ägnade hela sitt liv åt sin fascination för himlakropparna kunde aldrig studera mer än månens framsida. Inte förren sateliten Luna 3 tog de första bilderna av månens baksida år 1966 kunde vi betrakta månen i sin helhet. Vi människor har en förmåga att anpassa oss efter de vi umgås med, de vi kretsar runt. Det slog mig att mina vänner förhåller sig till mig på ett visst sätt eftersom det stämmer överrens med hur jag fungerar. Det finns sidor av dem som jag aldrig kommer att få se eftersom de inte har någon koppling till mig. Allting är relativt. Bara för att jag inte kan se vissa kvaliteter hos a...
Skicka en kommentar
Läs mer