Orden som hindrar.

Det är svårt att vara nära, när orden inte finns för att beskriva känslan. När andras berättelser blir ens räddning och vinden blir den hand man aldrig rört, har man då hamnat fel?

Jag saknar inte mitt förflutna, även om nuet kan göra så ont. Att röra mig framåt är mitt enda mål, men jag räds vad som väntar om jag aldrig kommer fram, till det varande då allt är okej; Då orden inte längre behövs för att beskriva, den värld som finns här för att delas.

Om jag tog din hand, om ändå det kunde räcka, för att driva min sorg dit den inte kan nås. Om min värld var något du ville dela, och inte bara bevittna när det är lätt och du får.

Jag är så trött på att kämpa, för något som inte är mitt. Då är det bättre att vara ensam, och känna att jag äntligen är hel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...

Läs mer

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra, att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv, men ...

Läs mer

Solen är smutsig.

handen på rutan en gulblek sol färgar bleka ögon svaga blickar riktas nedåt bakåt ser genom jorden tonar de ruttnande liken fängslar sagan Midnattsskogen under stjärnbeströdd himmel bäcken ögonen i mörkret tröstar nedsänkt i jorden kristallklar källa lugnar sinnet pannan mot rutan en smutsig sol bländar själen Ensamhet kan vara bra. När man behöver ett ställe att vila och hämta lugn på finns det ingen bättre plats att göra det än inuti sig själv. Du kan upptäcka saker där som du inte hittar någon annan stans; svar som ingen annan kan ge dig. När saker och ting är svårt utanför kan man skapa sig en värld som bara du känner till. Där du kan finna lycka och lugn. fönstret resan lugnet Men det kan vara lätt att fastna. Farligt lätt. Och lär du dig inte att fullstä...

Läs mer

Det blåser på månen.

Leta i den här bloggen