Vet ni en sak?
just nu är vi varken barn eller vuxna.
Jo, tänker ni kanske då, jag är långt mer vuxen än vad jag är barn. Om detta är sant, så är det väldigt synd.
Det verkar som om alla har glömt att vara spontana, leva livet som vi gjorde när vi var mindre då inte en enda dag var den andra lik. Då allt vi gjorde var ett äventyr. Vi springer inte till varandras hus och kastar grus på fönstret för att fråga om man vill leka. Vi sms:ar. Vi spelar inte fotboll på gröna ängen tills solen går ner då vi leker dunkgömme eller vinki vinki i skydd av mörkret och gatlyktorna. Vi festar och dricker, super och glömmer. Glömmer hur det är att leka. Att vara barn.
Men vi har redan varigt barn, säger ni kanske då, och att festa och ha djupa samtal är det vi ungdomar gör. Vi är för stora för att leka. Vi har vuxit ifrån det.
Men ni förstår, det har ni inte. Vuxna kan också leka. Och "coola" ungdomar också för den delen. Vi behöver det mer än vi tror.
Jag säger inte att det är fel att festa och diskutera. Vi behöver uppleva det också. Men vi ungdomar har så lätt för att bli dryga. Vi vill visa oss så smarta och läggar så stor vikt på vår egen och andras intelligens att vi glömmer hur härligt det är att bara vara, att bara skita i alla plikter ett tag och helt enkelt springa ut i den stela massan och flumma loss, dra till sig blickar som säger: jisses, den där människan är ju inte klok.
"Nej", ropar du då ut, "jag är inte klok. inte det minsta! Titta på mig, jag bryr mig inte om vad ni tycker, jag gör vad jag känner för och det är underbart!"
Och det är underbart. Riktigt jävla underbart att bara vara galen ett tag. Kasta grus på rutan, ragga upp nya människor och fråga om de vill hänga med och spela basket tills solen går ner då man sätter sig ner i gräset i mörkret och har spännande samtal som inte har det minsta med vare sig intelligens eller duglighet att göra. skratta ihop med främlingar och kalla dem vänner. Så som man gjorde när man var barn. Och sedan fråga om de inte kan följa en hem eftersom man är rädd för varulvar och vampyrer och annat läskigt. Inte våldtäktsmän eller rånare, sådant existerar inte när man är barn. Det ända som råder är ens fantasi och med den kommer inga gränser.
Så hopp och lek med dig nu, skitunge ;)
just nu är vi varken barn eller vuxna.
Jo, tänker ni kanske då, jag är långt mer vuxen än vad jag är barn. Om detta är sant, så är det väldigt synd.
Det verkar som om alla har glömt att vara spontana, leva livet som vi gjorde när vi var mindre då inte en enda dag var den andra lik. Då allt vi gjorde var ett äventyr. Vi springer inte till varandras hus och kastar grus på fönstret för att fråga om man vill leka. Vi sms:ar. Vi spelar inte fotboll på gröna ängen tills solen går ner då vi leker dunkgömme eller vinki vinki i skydd av mörkret och gatlyktorna. Vi festar och dricker, super och glömmer. Glömmer hur det är att leka. Att vara barn.
Men vi har redan varigt barn, säger ni kanske då, och att festa och ha djupa samtal är det vi ungdomar gör. Vi är för stora för att leka. Vi har vuxit ifrån det.
Men ni förstår, det har ni inte. Vuxna kan också leka. Och "coola" ungdomar också för den delen. Vi behöver det mer än vi tror.
Jag säger inte att det är fel att festa och diskutera. Vi behöver uppleva det också. Men vi ungdomar har så lätt för att bli dryga. Vi vill visa oss så smarta och läggar så stor vikt på vår egen och andras intelligens att vi glömmer hur härligt det är att bara vara, att bara skita i alla plikter ett tag och helt enkelt springa ut i den stela massan och flumma loss, dra till sig blickar som säger: jisses, den där människan är ju inte klok.
"Nej", ropar du då ut, "jag är inte klok. inte det minsta! Titta på mig, jag bryr mig inte om vad ni tycker, jag gör vad jag känner för och det är underbart!"
Och det är underbart. Riktigt jävla underbart att bara vara galen ett tag. Kasta grus på rutan, ragga upp nya människor och fråga om de vill hänga med och spela basket tills solen går ner då man sätter sig ner i gräset i mörkret och har spännande samtal som inte har det minsta med vare sig intelligens eller duglighet att göra. skratta ihop med främlingar och kalla dem vänner. Så som man gjorde när man var barn. Och sedan fråga om de inte kan följa en hem eftersom man är rädd för varulvar och vampyrer och annat läskigt. Inte våldtäktsmän eller rånare, sådant existerar inte när man är barn. Det ända som råder är ens fantasi och med den kommer inga gränser.
Så hopp och lek med dig nu, skitunge ;)
Kommentarer
Skicka en kommentar