Fortsätt till huvudinnehåll

Ska vi leka?

Vet ni en sak?
just nu är vi varken barn eller vuxna.
Jo, tänker ni kanske då, jag är långt mer vuxen än vad jag är barn. Om detta är sant, så är det väldigt synd.

Det verkar som om alla har glömt att vara spontana, leva livet som vi gjorde när vi var mindre då inte en enda dag var den andra lik. Då allt vi gjorde var ett äventyr. Vi springer inte till varandras hus och kastar grus på fönstret för att fråga om man vill leka. Vi sms:ar. Vi spelar inte fotboll på gröna ängen tills solen går ner då vi leker dunkgömme eller vinki vinki i skydd av mörkret och gatlyktorna. Vi festar och dricker, super och glömmer. Glömmer hur det är att leka. Att vara barn.

Men vi har redan varigt barn, säger ni kanske då, och att festa och ha djupa samtal är det vi ungdomar gör. Vi är för stora för att leka. Vi har vuxit ifrån det.
Men ni förstår, det har ni inte. Vuxna kan också leka. Och "coola" ungdomar också för den delen. Vi behöver det mer än vi tror.
Jag säger inte att det är fel att festa och diskutera. Vi behöver uppleva det också. Men vi ungdomar har så lätt för att bli dryga. Vi vill visa oss så smarta och läggar så stor vikt på vår egen och andras intelligens att vi glömmer hur härligt det är att bara vara, att bara skita i alla plikter ett tag och helt enkelt springa ut i den stela massan och flumma loss, dra till sig blickar som säger: jisses, den där människan är ju inte klok.
"Nej", ropar du då ut, "jag är inte klok. inte det minsta! Titta på mig, jag bryr mig inte om vad ni tycker, jag gör vad jag känner för och det är underbart!"

Och det är underbart. Riktigt jävla underbart att bara vara galen ett tag. Kasta grus på rutan, ragga upp nya människor och fråga om de vill hänga med och spela basket tills solen går ner då man sätter sig ner i gräset i mörkret och har spännande samtal som inte har det minsta med vare sig intelligens eller duglighet att göra. skratta ihop med främlingar och kalla dem vänner. Så som man gjorde när man var barn. Och sedan fråga om de inte kan följa en hem eftersom man är rädd för varulvar och vampyrer och annat läskigt. Inte våldtäktsmän eller rånare, sådant existerar inte när man är barn. Det ända som råder är ens fantasi och med den kommer inga gränser.

Så hopp och lek med dig nu, skitunge ;)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...