Vår plats i det uppenbara.

Något av det absolut värsta som finns

är att inte veta.

Att göra något som man med hela sitt hjärta längtar efter, att kämpa för att få något som man med hela sitt hjärta vill ha
kan vara riktigt, riktigt skrämmande. Faktiskt så skrämmande att man helt enkelt låter bli att göra det. Och det är något som skrämmer mig.

För ni förstår när man inte kämpar för att tillfredställa sitt hjärta ger man upp en del av sig själv. Man kan misslyckas med det man sätter sig ut för att göra. Man kan förlora något riktigt värdefullt, något man hade, för att få något mer. Och det är skrämmande.
Men. Oavsätt hur utgången blir kan du inte förlora. För du har vunnit något. Något som är värt att kämpa för. Du har gjort något du inte trodde att du klarade av. Du har övervunnit en rädsla. Du har kämpat. Och det känns. Hur dåligt du än mår så känns det. Som en djup tillfredställelse någonstans inom dig.

Det värsta som finns är att inte veta.
Så tro mig när jag säger att det är bättre att kämpa för något och misslyckas
än att leva resten av sitt liv med vetskapen om att du kunde ha lyckats
om du bara hade försökt.





Vad jag lever för:

•      Mina vänner. Mina vänner utgör hela min värld. Utan dem vore jag vilse. Fruktansvärt vilse. När jag mår dåligt eller på något vis har hamnat snett i livet hjälper de mig att hitta rätt igen genom sina råd och sitt kärleksfulla stöd. Jag behöver dem mer än jag ofta inser själv. Men jag behöver också känna att jag kan finnas där för dem. Jag måste veta att de människor jag älskar kan komma till mig om de någon gång skulle behöva någon att hålla i handen när de har ont. Men det är så lätt att glömma. Jag kan gå hela perioder och känna en obotlig tomhet bara för att inse att det kan ha gått flera veckor sedan jag verkligen umgicks med mina vänner och jag avskyr tanken på att jag ens kan låta det gå så långt att det gå veckor då jag inte hör av mig. Visar att jag finns. Visar att jag bryr mig. Utan mina vänner vore min tillvaro ingenting värt. Så vad annars ska man leva för om inte för dem.

•      Kärlek. Min morfar har berättat för mig att när jag var liten gick jag alltid runt och sa till alla människor att jag älskade dem, även om jag inte kände dem så väl. Människor behöver höra sådant, sa han. Det mår de bra av. Och han har rätt. Jag har haft en ganska förutbestämd mening om att jag inte vill gå runt och kärleksförklara någon om jag inte verkligen menar det. Detta eftersom folk idag verkar kunna säga jag älskar dig till vem som hellst bara för att tillfredsställa denne. "Jag tycker om dig" funkar väl ganska bra det med, tycker ni inte? Men jag har funderat lite över det där. Att man älskar någon behöver inte betyda att man är redo att göra vad som helst för den personen. Det är en väldigt, väldigt stark sorts kärlek. Det kan betyda en sådan sak som att mitt liv skulle vara lite fattigare om den personen inte fanns vid min sida. Jag kan känna kärlek inför någon bara för att de är en så underbar person som de faktiskt är. De behöver inte ha rört vid mig på ett speciellt djupt plan. De bara är dem de är. Och när jag känner kärlek, vilken kärlek det än är, för någon vill jag visa det för den personen. Så är det så farligt att säga jag älskar dig hux flux till vem som helst? Jag vet inte. Människor mår ju som sagt bra av att känna sig älskade så varför inte visa dem att de faktiskt är det.

•      Min tro. Personligen tror jag att alla behöver ha någon slags tro. Om inte annat så för att det ger ens liv iallafall lite mer mening. Nu menar jag inte att man behöver tro på någon religion, det är inte den sortens tro jag talar om. Jag menar tron på sig själv, tron på andra och tron på att det finns något värt att leva för. Tron på livet. Jag tror. Jag tror att lycka är något som är värt att kämpa för hur mycket skit man än måste gå igenom för att nå dit. jag tror att ingen kan få dig att se ner på dig själv om du inte tillåter dem att göra det. Jag tror inte att människor är olika värda, bara att de helt enkelt är olika och jag tror, eller jag tycker, att det är tur eftersom det gör världen till en så mycket intressantare plats. Jag tror att alla har någon slags roll att fylla. Att alla behövs. Och jag tror att det är viktigt att vi kämpar för att visa dem det. Jag tror inte på trångsynthet eller oförståelse. Jag tror att vi lär oss av våra misstag och att vi behöver göra felsteg för att bli bättre människor. Jag tror på nyfikenhet och viljan att lära oss mer. Jag tror på att försöka utveckla hela vårt jag, med alla rätsidor och snedsidor, istället för att fokusera på de sämre. Jag tror att vad som än händer för det med sig någonting positivt och att man endast måste lära sig att se det. Att det är nödvändigt för att orka fortsätta. Jag tror på att testa sina gränser. Att våga sikta högre än vad man tror att man klarar av istället för att spela säkert och riskera att gå miste om något värdefullt. Jag tror på så väldigt, väldigt mycket. Jag behöver min tro. Utan den skulle jag krypa in i ett hörn, sjunka ner i djup depression och aldrig resa mig igen. Utan min tro vore jag ingenting.

•      Min strävan efter att alltid försöka bli en bättre människa. Jag tävlar inte mot någon annan än mig själv. Om jag kan vara en bättre människa genom att göra livet lite enklare eller lite ljusare för någon annan mår jag bra. Men jag kommer alltid att sträva efter att bli bättre. Det är sådant som får en att ticka. Eller åtminsone mig. Vi behöver mål här i livet och det här är det viktigaste jag kan tänka mig att ha. Jag kommer alltid att sträva efter att bli en bättre människa eftersom jag behöver det. Det är det jag vill. Det. är. vad. jag. lever. för.