Fortsätt till huvudinnehåll

The Circus of The Wandering Marshes.

My name is P. Culiar. I live with my family ´the Circus´ in the outlands of the Wandering Marshes in the west. If you’ve ever heard of it you’d know that it’s a shapeless land with mouldy brown tussocks and soiled water. All sky here is clouded white and it runs over the edges of the world like mucus mist from where the Circus is resting.
I have never travelled near the edges, for I have not dared, but those who have, say that you can see light from the sun roaming from beneath the flat.
If you’ve ever heard of it, you’ll pray you’ll never come here.
Gliding pale and naked, the Marshes sometimes get passed through by cities, fleeting silently, overroaming the shadow from which their memory has slipped though time.
That time is when we keep our performances. For an empty crowd - benches lying restless, waiting, for whatever never comes.
Life, what is life. Everlasting neverlasting sneaking creeping moaning life. Drenched in the smear of the marshes breath.

I have friends, you see. Faces, nonefigured, lying within whispers beneath the thickness which surrounds me. They speak to me, and I speak to them. Mostly, I ignore them, but when I do they grasp for me with their white, clawing hands. Have you ever tried ignoring that which screams in your own consciousness? Sometimes it’s easy, other times not so.
Time. Dissecting time, disinfecting time. That’s what we do here. Running from it, chasing it, dreading it, fearing it’s nurturing fingers. Hating it.

Today the sky is clothed in a yellowish gloom. There’s no escaping it. I’m loving it. Headless Male is taking an expedition towards the edges. I’m not coming, so Headless Male will be going alone save for his weather-torn accordion. I watch him as his figure bumps of along the tussocks and slowly fades in to the distance followed by the melancholy tunes of his accordion. On the tenth day of the seventh week the little freckle that remains of him eventually is consumed by the mist and the dry song that could still be heard dies away. He will not be coming back. In seventythree years the folk at the circus will start wondering where he went. It will take another twohundred before anyone will seriously be thinking of looking for him. He will not be coming back. I didn’t bother to tell him.

Mother and her precious Creature is practising ballet over the sink-hole. My dad fell in there once. He ever watches them through the glossy surface as they swirl in their eternal intoxication. Sometimes I stand by the sink-hole to watch him too. He returns my empty stare with those eyes, pleading, sometimes crying. I watch him.

I turn my gaze towards the east, along the lane where Headless Male went on the seventeenth week. Something is moving nauseously in the hazy distance. As it is growing nearer it reveals a great emptiness which slugs up all the marshes and the dim light surrounding it. A city.
It's gliding aimingly towards the spot where I'm standing. All I have to do is wait for it.
On the forty-fourth day of forty-eighth week I step on to a cobblestoned street in the outskirts of the city. As my feet trudges on, the naked, pillar-high facedes close up around me. And so does the silence. No voices, no gurgling from the swamps and no mumbling or buzzing from the Feet-Keckers that lurk by the tussocks. Dead silence, save for a melancholy tune that descends from the roofs. I look up and see Two-Faced Male sitting on a rooftop ahead, playing his weather-torn accordion. I nod once, he nods back, part his dry lips and from his throat raises a song, ancient as the very lips from which the tale is told.

I lower my gaze towards the western blocks. The sun is already nibbling on the outskirts of the city and the tary mist has started to lick the cobblestones. We are near the end of the Wandering Marshes.

I have never travelled near the edges. It will take seventythree years before the folk at the circus will start wondering where I went, and another twohundred before anyone will be thinking about looking for me.
I look up at Two-Faced Male. He has turned silent.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...