Loni.

 ”Berätta en saga för mig.” säger hon en kväll när vi sitter i soffan.

”Vad vill du höra?” frågar jag.

”Vad vill du berätta?” säger hon.

---

Det var en gång en liten gubbe som drömde om att bygga sig en båt. Länge arbetade han med att hugga träd, såga plankor till och snickra på sin vackra båt. Och en dag stod båten äntligen färdig. Problemet var nu bara att den lille gubben inte hade någon sjö lägga båten i så han gav sig av för att finna rätt på en. När gubben hade vandrat ett tag kom han fram till en skog. Där mötte han en svart katt som strök omkring bland träden.

”God morgon lille gubbe.” hälsade katten ”och vart är du på väg så glad i lynnet?”

”Jo,” svarade gubben ”Jag letar efter en sjö där jag kan lägga min båt. Du råkar inte veta vart jag kan finna en?”

Då skrattade katten muntert. ”Jo du, visst gör jag det. Men inte vill du lägga båten i en sjö inte! I havet, det är vart man ska sjösätta båtar det. Du kommer inte någon vart i en sjö, så där blir båten din oduglig.” Så svassade katten iväg och lämnade den stackars gubben snopen kvar. Då satte han sig ned på en stubbe och funderade.

”Jo,” sade han sig ”Katten har förstås rätt i att havet bär mer vägar med sig, men om jag nu ska hitta en plats till min båt, är det då inte meningen att det är där jag ska vilja vara. Havet passar väl en del” funderade gubben vidare ”men det känns så stort och främmande.”

Medan han satt där och grubblade kom en man förbigående, dragande på en kärra ved.

”God dag lille gubbe.” hälsade mannen. ”Vad sitter du där och grubblar om?”

”Jo,” svarade gubben ”Jag gick och letade efter en sjö där jag kunde lägga min båt då jag mötte en katt. Katten sa att jag inte alls borde lägga min båt i en sjö utan i ett hav, där jag kan komma någon vart. Så nu sitter jag och funderar på vad som är riktigt.”

Då skrattade mannen gott. ”Du är bra dum du.” sade han ”Inte ska du bygga båtar heller, när du bor mitt i en skog. Nej, en rejäl stuga är vad du ska bygga. Och finna en liten gumma som kan sysselsätta dig. Det är vad som är riktigt det, tokiga gubbe!” Så gick mannen sin väg.

Nu var gubben riktigt olycklig och han visste varken ut eller in. Men han bestämde sig ändå för att vandra vidare. Han irrade runt i skogen djupt försjunken i tankar då han plötsligt insåg att han inte längre visste vart han befann sig.

Det började nu bli natt och gubben hade ingenstans att sova. Efter ett tag kom han dock fram till en stuga och han knackade på i hopp om en ledig sovplats. En liten gumma öppnade dörren och hon blev vida förtjust över att se den lille gubben.

”God kväll lille gubbe.” hälsade hon glatt ”Vad för dig så långt in i skogen i denna sena timme?”

Den här gången vågade inte gubben nämna någonting om sin båt utan sade rätt och slätt att han gått vilse när han var ute och vandrade och nu sökte husrum för natten.

”Självklart ska du bo här!” svarade gumman ännu mer förtjust ”Och imorgon ska vi nog finna rätt på din väg ska du se.”

Men se det blev inte så. Gumman höll den lille gubben ständigt sysselsatt och hon lyckades alltid hitta en ursäkt till att hålla gubben kvar lite längre.

Du förstår, gumman var en mycket snäll men ensam liten gumma. Hon fick sällan, näst intill aldrig, något besök hos sig där hon bodde långt ute i skogen. Och nog fann hon gubben rätt så stilig också, rak i ryggen som han var och med en pojkes milda ögon. Och gubben själv, han hade inte hjärta att säga nej, när hon bad så enträget, och det blev att gubben stannade hos gumman en tid.

Men gubbens dröm om att finna en sjö till sin båt fanns alltid kvar hos honom och han kunde aldrig finna ro i sin tillvaro hos gumman. Så en kväll bestämde sig gubben för att han hade stannat tillräckligt länge och att han skulle ge sig iväg så tidigt han kunde nästa morgon, och den här gången inte låta sig hållas kvar av gumman.

När gubben kom ned till gumman nästa morgon och meddelade sin avfärd såg gumman så olyckligt på honom att han, innan han hade tänkt sig för, bad henne att följa med. Gumman sken upp och sade att hon måste ordna med matsäck och diska undan och sade åt gubben att plocka ned tvätten. Gubben suckade tungt, men gjorde som han blev tillsagd.

Då han var färdig gick han och satte sig på vedhuggarstubben, för att vänta på att gumman skulle bli klar, och tog upp ett vedträ som han började tälja på.

Efter ett tag kikade gumman ut genom fönstret för att berätta för gubben att allt var färdigt för avfärd, men då hon stack ut huvudet spred sig en hiskelig rodnad över hennes kinder och hon vände sig blygt bort. Gubben såg ned och insåg att han hade täljt in gummans ansikte i barken. Gubben blev ond på sig själv. Han visste inte alls varför han hade gjort så, det var bara det att han inte kommit på något annat att tälja.

---

Jag tystnar och ser på flickan framför mig. Hon har ett stelt leende på läpparna och vickar nervöst med foten. Jag ser på henne. Hon ser bort.

”Fortsätt”, uppmanar hon filten på soffryggen.

---

Då allt var ordnat och gubben och gumman slutligen gav sig iväg hade det redan börjat skymma. I början pratade de lite, men tystnade snart. Gumman hade plötsligt blivit blyg och gubben var vred på sig själv för att han bett gumman följa med.

Långt om länge vandrade den lilla gubben och gumman och tillslut kom de fram till en liten sjö som låg i en glänta i skogen. De var eniga om att det var en fin plats och de började genast snickra på en stuga att bo i. Den lilla gubben började tänka att det nog inte var så tokigt att ha den lilla gumman omkring sig ändå.

Snart stod även gubbens båt färdig (ty han hade varit tvungen att bygga sig en ny) och både gubben och gumman levde lyckliga i alla sina dagar.

---

Flickan ler.

Medan jag talar ler hon.

När jag tystnat ler hon fortfarande.

”Det var en bra berättelse” säger hon lätt, reser sig och går.

Jag följer efter och stannar henne i dörren. Håller om henne hårt, vill förmedla allt, allt där och då. I hennes famn, allt. Hon slingrar sig ur mitt grepp och försvinner upp för trappan. Upp till den enda verklighet hon känner till. En verklighet som dansade på mina läppar, och dog i hennes ord.

Vår verklighet är min saga, och hennes dröm. Och jag ber att hon ska vakna. För hennes dröm, är inte min.

Jag har gjort några mindre ändringar i den här sagan eftersom jag inte kom ihåg alla detaljer då jag skrev ner den, och för att den ska passa bättre in i kontexten. Men i det stora hela är det samma vackra saga som en gång berättades för mig.