Fortsätt till huvudinnehåll

Sådant som värmer ett frysande inre.

  • Att krypa ner i ett varmt bad doftande av eteriska oljor, fönstret öppet så den friska luften kan stryka över mitt ansikte och mina ben (som aldrig riktigt får plats nedanför badkarskanten). Känna konstrasten av varmt och kallt på samma gång.
  • Poesi - som är skriven ur hjärtat och med bakgrund av äkta erfarenhet.
  • En riktigt bra bok - skriven med kärlek och engagemang, och som sköljer över mina sinnen med igenkännande, av det tunga och av det vackra.
  • Nätter när jag inte kan sova för att mina sinnen känns på helspänn. Att kliva upp och värma honungsmjölk och dricka ur en riktigt fin mugg. Sitta i stillheten och låta sig omfamnas av natten. Sedan lägga mig och känna att jag fortfarande inte kan sova, men ändå känna mig lugnad.
  • Att sitta stilla i en tryckande värld och känna hur dess enorma stillhet omsluter mig. Känna mitt medvetande vandra utanför det som är jag.
  • Att dela min vardag med någon jag tycker om. Att vara tillsammans tillräckligt många timmar i sträck för att glömma att vara obekväma och bara vara helt avslappnade i varandras sällskap. Och känna att de njuter lika mycket av min närvaro som jag av deras.
  • Att plötsligt inse att jag står en människa mycket närmre än vad jag räknade med att göra. Och upptäcka att jag bryr mig tillräckligt mycket för att bli rädd. Rädd för att förlora. Att veta att jag kan känna så djupt, och ändå våga gå närmre.
  • Att se någon le helt spontant från djupet av sitt inre, för att de i det precisa ögonblicket är helhjärtat och fullkomligt genuint lyckliga.
  • Att komma hem efter en lång dag, gå in till min bror och lyssna till när han spelar på sin gitarr. Eller i köket när mamma och jag lagar mat och han vill att jag ska sjunga med i låtarna fast jag sjunger jättefalskt.
  • Ägna en hel eftermiddag åt att baka bullar. Speciellt om de blir färdiga sent på kvällen, resten av familjen fortfarande vaken och kommer in för att göra en sällskap och smaka de nygräddade bullarna och dricka kall mjölk. Sitta och småprata till inpå småtimmarna och känna sig sådär varmt tillfreds inombords för att alla är samlade.
  • Dagar då jag bara inte kan sluta skriva.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...
Skicka en kommentar
Läs mer

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...
Skicka en kommentar
Läs mer