A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i den lilla historien - som för någon annan kan bli så ofantligt stor.

Jag vill dela med mig utav några av de fragment jag lyckades samla ihop under den sista resan. Det som följer är ett mejl jag skickade till min mamma, samt anteckningar ur det skrivblock jag alltid bar med mig vart jag än gick. Det är inte på något sätt privat, men likväl är det väldigt personligt. Det här är inte min historia, men det är en historia som utgår ifrån mig och vad jag upplevde just då.


Sent: 19/12/2009 3:37:27 PM
Subject: Dina älskade små barns äventyr i ett främmande land.

Kära mamma!
Vi saknar dig och hoppas du har det bra. Såhär framåt jul vandrar tankarna speciellt kring hemtrakten (åtminstone för mig). Men vi trivs här, speciellt bror min tror jag. Värmen och den avslappnade tillvaron passar honom. Och den billiga läsken!
För mig personligen upplever jag tillvaron här som väldigt nyttig.. i ett sådant konstant tillstånd av intensiv egentid blir man avskalad. Man får perspektiv på saker och ting, så som man inte riktigt har möjlighet till när man befinner sig mitt i dem (och med en hel del annat vid sidan av dem dessutom) och jag tror det ar precis vad jag behöver.
Jag skriver mycket, nästan maniskt, som om allt det jag hållit inne hemma plötsligt öppnar sig i en störtflod av tankar och ord.  Pappa påpekar ofta att jag är så okontaktbar, men jag tror han förstår. Han anstränger sig verkligen för att vår vistelse har ska bli så bra som möjligt och jag tror att han kan tycka att det ar tröttsamt att jag och bror inte riktigt tar samma initiativ; vi flyter mest med. Jag klandrar honom inte så jag har försökt ta tag i det lite mer nu.
Landskapet här är vackert - annorlunda, men jag har ändå svårt att se variationsrikedomen i det. När jag tittar ser jag "bara" hav, stränder, klippor och djungel. För mig är det lite lustigt eftersom vårt eget landskap (som i själva verket är mer ensidigt än detta lands uppflod av korallrev, grottor, djurliv, växtlighet fortsättning sida upp och sida ner) framstår som så rikt. Jag antar att man måste leva på en plats för att den verkligen ska tala till en - dela med sig av sina små hemligheter som man liksom måste växa in i och tillsammans med. Jag saknar det.. och trots att detta lands solnedgång får landskapet att spraka i eldiga färger, saknar jag vår himmels sätt att hålla fast vid solen, långsamt slumra in.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva men min käre bror börjar bli otålig ^^
Jag förväntar mig en allomfattande redovisning om vad som försigår där hemma ;)
Kärlek och varma tankar till dig.
Din Hanna.


Ur Hannas antekningsblock.
Dec 2009 - jan 2010:

Under månen.

Natt -

Ett skuggrike av frusen dimma 

en bruten vinge dalar sakta 

bort från månen -

ristar drömmar av ishimlar 

på eldsjälshinnor,

Frostbränder slukar varsamt 

midnattsfågel

Ekot av naglar mot rutan

letar väg genom stjärnsvart tomrum -

mot pärlemostad

Och stjärnstoftstäder på svartnad jord

tecknar vägar 

dit ingen vågar gå

Himlavandrarna.

Eldar -

vandrar under himlen,

kysser molntaket

Vidunder kröker rygg 

dansar drake -

sliter himlen min -

verklighet andas

gryningspjut

^ Skrivna på flygplanet, på väg genom en värld utan slut. ^

Flykt.

Solens sista strålar

målar bergen -

genomskinlig

färgar kvällen -

mild

lätta tungor söver

flytande -

ömma händer hånar

flyktig hud

Sandsimmare.

Fiskare fångar -

havsbrynsvandrare,

sandsimmare

flitiga händer,

ivriga munnar

hivas -

De sista sprudlande ropen 

innan kvällsnäten

snärjer -

turistskrälarna

Tungt sinne.

Salta läppar tecknar -

brunbrända kroppar 

i kvällningen,

längtan -

vita fåglar 

över en främmande himmel 

skuggar

ett molnigt sinne -

eldar 

en tung kropp,

stum hetta skriker -

marmorhudsdrömmar

Väntan.

Trängtan -

främmande händer

smeker -

frusen hud

- lätta leker fjärilsvingar -

bärnstenssol går ner i öst -

blodet slumrar still

Hem.

Hemlängtan -

längtan om ett hem,

längtan om trygga hamnar,

om orörda famnar

o-famnar

en längtan om att i sin ensamhet

kunna kalla något

sitt hem.

När vattnet bjuder solen till dans.

Bergets barm

karg och omfamnande,

en ljusets balsal -

håller

barfota grönska -

naket hjärta

rotas här.