Fortsätt till huvudinnehåll

The last great gift.


When I was younger, and visited my cousins in the country, there was this one place along the road that always conjured the same image in my mind. It didn't matter what kind of mood I was in, or what weather it was, whether it was cloudy, or bright sun; bare and grey or green and flourishing. This feeling would come over me and that place shifted and grew dark and stormy and the sky started to rumble with lightning. And out there among the trees I saw two figures. One was laying on the ground, weak and pitiful; and the other was leaning over her, huge and omnious and with torn filthy clothes. There was something unworldly about him, and the vile and unruly storm somehow seamed to be the cause of his presence. Every time I passed this place this was what I saw, and that was something I always looked forward to. Because, somehow, it seamed so real. Like I was watching something that had, or someday would, actually happen. 
     I don't know why I chose to write it down now, but lately it seams that feeling has started to come over me again. And I would lie if I where to say I haven't missed it. But perhaps this time I needed an ending, because I never saw what happened when we drove by that grove. So here you are; the last testimony.

It was raining, and it was dark. So dark. The forest around her seemed too hostile; tall dark trees looked down on her with silent resentment, she could feel the spite reeking from their stems. The sky above rumbled with wild, fierce desire; its fiery arms reaching for the quiet earth, electrocuting the very ground she lay on. She could hear no chatter of beasts and no movement sounded anywhere. The world seamed a big, ferocious, moving nothingness. It was full of noise and yet nothing was there. So empty. Except for him.
     She could feel his heavy step through the ground. His breath hissing with each effort. He was so slow, and yet she couldn't get away. She drew herself along the ground, groping for roots and grass that broke and slipped and cut her hands; clawing the earth for support. She couldn't feel her hands anymore and everything hurt, but all she could think of was the thunder above and that hissing breath, getting closer with each aching step. She could hardly breathe and the tears and rain blurred her vision, but she kept on crawling; trying to drag herself with only the support of her arms. She found a bush and managed to crawl under it. She new it wouldn't help, that it was no use, but the roots and branches that tangled in her clothes somehow gave her comfort; the last arms to hold her on this earth was that of the nature she loved, which she'd always protected. Although this night it seemed to want to sweep her off the world she'd guarded so faithfully, and so lovingly.
     She hugged the ragged stem and wept, and she whispered to the shrub how sorry she was, that she knew it didn't matter; that it was too late, but she wanted it to hear her; to know.
     The beat of the heaving steps stopped, she could see his muddy boots through the roots and branches. The hissing voice cried out in fell, delirious triumph. And she knew it was time. And she wept for the world she was leaving, and she wept because she knew it was her own fault, because she couldn't save them. Any of them.
     She reached out and grabbed his ankle, and pulled him down, down into the earth. The soil closed in and poured down his throat, choking out his cries.
     Above the dark and leafy forest floor, the trees stood in silent witness, the wind drove away the noisy clouds. Everything settled and the night fell still, the storm passed.
It was her final gift to the world. 
Quiet wonder.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...