Fortsätt till huvudinnehåll

Beautiful no matter what

I wish I could write what I think; how I feel and reflect upon the world and circumstances that surrounds me, in a way I intend. But it seems I lost that ability a long time ago. In an age when I was still as young as my years. The time I've lived seem to have little effect on who I'd like to be yet it rules who I am. And what I am is lonely. I feel my thoughts, but I can't reach them. I want to make myself a part of the people around me, but no matter how hard I try to see how they think and feel, and how to play along with that, it will always be just what it is. A game, I don't know how to play. We're incomplete, and how could we ever be more.

Thing is, I've always found people rather easy in their nature, but at the same time very hard to understand. We are so much alike, yet there's so many levels on how we can be different. But we have a tendency to view those differences by way of lack of communication, and by feeding our own projections of how we think a person is or should be; instead of regarding those differences as means to progress in our ever so tricky coexistence.

I can see how others enter the stage of social theater, how well or how badly they play the part of a fellow human. I can point out certain lacks and profoundness's in their behavior, but as soon as it's my turn to enter that same stage, the script in my hands too turns out to be just that. A script is lifeless without the insight and empathy of the actor. It's phrases sit dull and dreary on the page while offering a world of wonder and spectacular play; for those who knows how to read it. And I find myself reading the same lines without much change in any rehearsal.

It seems the destiny of the poet; the quiet observer to stay unwitting of the actual underlines of the act. We write and we make our own meanings and means, and as true as they are on that sheet in the overall manual, we'll never reach the stand of the actor; who knows the rules and how to play by them. Knowing the rules but not the plot can be managed by improvise. Knowing the plot but not the rules can get you into a lot of trouble.

Humans can be dreary and dull, but I equally believe that that is a projection we put upon our selves. Our faults define us as it is part of how we unite. Our irrationality is beautiful in it's enactment of us reaching out to each other. We unite in the silly craziness of our feelings.

The secret is not reading the script by it's words but by it's meanings. You read it how you feel like reading it. When you can see the plot unfold in a senseless firework of your own truth, winding others into the flame of the wondrous spectacle; when you reach out in silly craziness, the irrational finding a way to live and to love our uneven staggering towards each other, might start to allow you the miracle

of letting another person's silly staggerings be the object of your love.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...