Fortsätt till huvudinnehåll

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara;
att finnas till, att begrunda och formge
Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt -
en vilja i det obskyra, 
att syna sin egen existens
Min längtan är mitt ankar
i en närhet till en människa
som vandrar i sina egna spår
Min frihet är det varande
som driver mig i min fortgång;
den luft jag andas och spänsten i mina steg
Allt jag har lägger jag hos dig
i en framtid som ännu är öppen för ändring

Du är en vision och jag min egen gud
Allt jag vet är min egen bild
av den värld jag skapar åt mig själv;
Ett träsnitt skuret ur andras bark.
En främlings milda ögon
blåser storm i min spegelbild
och ett ord kan få min gud att gå på knä
Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud
Och dina händer stryker fortfarande slät sten
Rista dess yta i väven på dina kläder,
men spara en plats åt mig
För min väg går genom det självklara
och framtiden är allt jag har att ge

Jag ritar mina tankar i askan av ett liv, 
men min nutid är för evigt ristad i glas
Andras skrämda ord
viker pappersflygplan av mina drömmar
och en blick kan göra konst av vad som helst
Jag skriver era ord i sanden,
och hoppas att havet är barmhärtigt,
fast jag vet att det ligger utanför dess natur
Mitt liv har ett namn, och det namnet är mitt eget
Så göm dina ord i marken,
för jorden är nyckfull i sin makt
Glöm ditt ansikte i spegeln;
Det är en bild som ändras fortare än du

Kommentarer

  1. väldigt vackert, tack för tröstningen i dom två sista raderna. vill ha mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, nu blir jag nyfiken; det är meningen att den här ska vara öppen för egen tolkning, och det verkar som det är vad du har skapat dig; så säg mig, hur tolkar du slutet?
      Och tack så mycket, jag är glad att du tycker om den :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...