Vår plats i det uppenbara.

Att falla för känslan är en känsla som sådan;

Längtan efter ljuset för oss närmre,
men det är av smärtan i våra misstag
vi i sanning förenas.
Det är i uttryck av smärta -
som jag ser längtan efter liv.
En vilja att tro -
att vår räddning ligger i det lilla.
Faran i att helgonförklara
vilar i rädslan av att vara ensam.
För att hoppet om godhet i andra -
ligger över förmågan att tro på sig själv.
Jag har slutat tro -
på att människor står i sin egen makt.
Men i den starkaste längtan -
väcks beslutsamhet -
att förändra den mark där vi står.
Allt vad vi äger, det bär vi med oss.
Det är en last som väger tyngre än bly.
Vår egen låga, den falnar -
allteftersom -
vi plockar guld från andras läppar.
Det är konsten att förklara -
utan att tala om -
i hopp om att det en gång ska betyda.
Den dag då vi raserar allt.