Fortsätt till huvudinnehåll

The sense of make-believe

Recently I received a commission where I was asked to make my own interpretation of performance art. And I had a thought.
I’ve always felt like the view of a performance has the potential of being a bit backwards. You know how people tend to say that acting is easier because it allows us to put on a role; we are not the character we portray so therefore our actions on the stage are not judged. They are absorbed by the audience and enjoyed for what it is; a play.
In a way this is true. But I also believe it to be only half of the truth. Why I really believe acting is easier, is because it allows us to let forth muted feelings and actions under the cover of a “made up persona”. We’re playing a role yes, and the pieces put together might be something different than what we would get by looking at the person playing it. But the actions have to be taken from the inside. From the real us. It is easier because on the stage, we can be ourselves, but under false pretence. On the stage, we can finally remove our mask.

---

My dear, my beautifully pensive and fleeting
In the darkness, where the lights lit up the murky wood -
the floor of a stage. Your stage my dear -
where tip toe feet flutter, where garments tare and flicker,
filling the air with musty sounds. In their absence, deafening.

When you’re watching the show my dear,
are you watching actors in a make-believe play -
Or seeing yourself
in a vivid demonstration of your own inner world.
Lost and muffled, desperately beating. Pulsing. Bleeding.

When in act, my dear, are you putting on your mask,
or taking off the face -
that you’re forced to carry
every step, look and word. Always. Hiding.
Under the stale glares - 
the blood flowing as satin in their eye sockets.

Step onto the stage my dear. There in the dark, under the lights.
Let the dusk roar around your livid feet. Dance.
Step onto the stage and accept the act, as you leave it behind -
there in the crowd. The rustling and eager. Thirsty.
Free yourself, and become what you’ve always dreamed of -
what you’ve always feared.
Leave them all behind in the lie. Unsatisfied.

My dear, my beautifully pensive and fleeting,
Step into the darkness, to embrace what you hid -
from the world, from the crowd.
On that stage, step out of your hiding.
Let your guard down, shed light on that darkness -
show yourself.
No one will know.

It’s all in the act.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de...

Kärlek/Attraktion, testing, testing(?)

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v...