Vet ni en sak? just nu är vi varken barn eller vuxna. Jo, tänker ni kanske då, jag är långt mer vuxen än vad jag är barn. Om detta är sant, så är det väldigt synd. Det verkar som om alla har glömt att vara spontana, leva livet som vi gjorde när vi var mindre då inte en enda dag var den andra lik. Då allt vi gjorde var ett äventyr. Vi springer inte till varandras hus och kastar grus på fönstret för att fråga om man vill leka. Vi sms:ar. Vi spelar inte fotboll på gröna ängen tills solen går ner då vi leker dunkgömme eller vinki vinki i skydd av mörkret och gatlyktorna. Vi festar och dricker, super och glömmer. Glömmer hur det är att leka. Att vara barn. Men vi har redan varigt barn, säger ni kanske då, och att festa och ha djupa samtal är det vi ungdomar gör. Vi är för stora för att leka. Vi har vuxit ifrån det. Men ni förstår, det har ni inte. Vuxna kan också leka. Och "coola" ungdomar också för den delen. Vi behöver det mer än vi tror. Jag säger inte att det är fel at...
Incoherent musings, en människa emellan.