Fortsätt till huvudinnehåll

The making of a reflection.

Alla samtalsämnen är samma. Allt är sagt - inget ogjort. Historien upprepar sig om och om igen, allt vi vill ha ogjort, allt vi skapar ånyo. Upprepning varje gång, men ändå en ny historia för varje enskild människa.

Det är svårt att komma undan att återkomma till gamla samtalsämnen när man uttrycker sina åsikter bland andra människor. Det är nytt för att de inte har hört din ståndpunkt, men det är ingen ny konversation. Ibland är det lätt att känna av upprepningen allt för tungt, sträva efter att tänka nya vägar, nya vinklar, leta andra kvalitéer hos sig själv. Men det som får igång mig mest i en konversation, som gör mig mest exalterad, är ofta inte att höra någonting helt nytt, det är svårt att bidra i en sådan konversation även om det kan vara spännande att lyssna och ta in - utan det är när jag träffar en människa som pratar om ett ämne som jag har hört hundra gånger förut, men som presenterar en helt ny idé som aldrig någonsin presenterat sig själv i liknande diskussioner. Som visar upp ett nytt sätt att värdera en gammal tanke, gör den åter ny genom att vända ner, skaka om och plocka upp i nytt format.

Så prata galet, prata öppet och naket och plocka upp den där flummigheten som leder till kreativitet och utvecklat tänkande. Ohämmat intrycksgivande. Gör det, så ska ni se att allt nytt föds ur det gamla, ställs på sin kant och ger liv och lust. Prata galet, öppet och naket. Öppna upp och befria. Så skapas en ny reflektion.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...