Det blåser på månen.

Ingress : Inget stilrent. Inget förskönat. Bara äkta. Och vanlig enkelhet. I Bo Bergmans ära - En gammal älskare nära Hur fan gör man När orden inte längre  räcker till när orken sinar minnet tvinar - Hur fan kan man stå på egna ben när alla bara tar - aldrig nånsin ger Hur fan gör man när man inte längre orkar vara god ta all skiten - tugga snällt och svälj! - När man vill visa  vad man går för - tugga fradga bita halsen - kunna ta besvikelsen Visa här är jag jag kan! Vara stark och  bita hårt som fan! Men vad är det för idé, egentligen att vara elak tillbaka – när gärningen utförs för att man vill bemötas med respekt och rättvisa? Vari ligger logiken? Tjänster och genstjänster –  ett förhandlingsbart samarbete –  Men när det inte hjälper att vara snäll Vart går man då? Vad händer när äkta råhet  går ut genom dörren Och lämnar plats åt själviskheten? När människan gl...

My need for creating lies not so much in my love for art, as in the stories it allows us to tell. Sometimes we need the stillness to remind us. I never thought boredom could be of use; how could boredom be necessary? Such a remorselessly empty thing. Yet in the mids of hollow restlessness; all that is, if not forgotten then perhaps over-shone, in the business of living; things start to become clear, to resurface. In the absence of life, something must fill the void. maybe the memory of life, is as important as the living itself. Cause what else is there to remind us, to get back out of our boredom, and start living once again. - - - With bits of paper I build my home As through words of beauty I shall wade Pages fly around my naked feet - And I spread my thoughts across the floor. If happiness is only known, by looking through the din than surely words like these are born, that sacred place within. The air it seems, is filled with voices, whispering of tales - thos...

Recently I received a commission where I was asked to make my own interpretation of performance art. And I had a thought. I’ve always felt like the view of a performance has the potential of being a bit backwards. You know how people tend to say that acting is easier because it allows us to put on a role; we are not the character we portray so therefore our actions on the stage are not judged. They are absorbed by the audience and enjoyed for what it is; a play. In a way this is true. But I also believe it to be only half of the truth. Why I really believe acting is easier, is because it allows us to let forth muted feelings and actions under the cover of a “made up persona”. We’re playing a role yes, and the pieces put together might be something different than what we would get by looking at the person playing it. But the actions have to be taken from the inside. From the real us. It is easier because on the stage, we can be ourselves, but under false pretence. On the stage, we can...

Hon lyssnade till hur det fräste och poppade medan hon rörde i pannan med stekspaden. Hon åt själv inte kött, men han hade velat ha det, så nu lagade hon det. Hon tog fram en kniv ur lådan och tryckte prövande stekspaden mot köttbiten och la knivspetsen ovanpå. Lät den vila där, bara ett ögonblick, innan hon skar igenom. Det gick lätt. Mindre motstånd än vad hon förväntat sig av en massiv köttbit. Men köttet var fortfarande rött och blodsaft osade ut och fyllde stekpannan. Hon hade bestämt sig. Det hade tagit så lång tid. Sju år. Men nu visste hon. Hon älskade honom, det hade hon fastställt för länge sedan. Vad hon inte visste var vad det innebar. Han hade alltid varit närmre. Hon hade aldrig tvivlat på sin egen betydelse. Det var först nu, när hon visste omfattningen av hans som allt hade rasat, och hon hade insett sitt misstag. Hon hade aldrig reflekterat närmre. Hade hållit sig borta från allt sådant. Det var stolthet. Som hindrat henne då, och som hindrade henne nu. Förut hade ho...

"I'm going to tell you something important. Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know what they're doing. Inside, they look like they always have. Like they did when they where your age. The truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world." -Lettie Hempstock. Ur Neil Gaimans bok The Ocean at the end of the lane.

Att falla för känslan är en känsla som sådan; Längtan efter ljuset för oss närmre, men det är av smärtan i våra misstag vi i sanning förenas. Det är i uttryck av smärta - som jag ser längtan efter liv. En vilja att tro - att vår räddning ligger i det lilla. Faran i att helgonförklara vilar i rädslan av att vara ensam. För att hoppet om godhet i andra - ligger över förmågan att tro på sig själv. Jag har slutat tro - på att människor står i sin egen makt. Men i den starkaste längtan - väcks beslutsamhet - att förändra den mark där vi står. Allt vad vi äger, det bär vi med oss. Det är en last som väger tyngre än bly. Vår egen låga, den falnar - allteftersom - vi plockar guld från andras läppar. Det är konsten att förklara - utan att tala om - i hopp om att det en gång ska betyda. Den dag då vi raserar allt.

Loni letade efter värme. Ett öppet och lyckligt sinne som tog sig an livet med tilltro. Obeveklig och genuint välvillig. Men när hon blundade - när hon rörde sig framåt var det Sam hon såg. Hon saknade hans röst. Hans sätt att se på henne som om allt hon gjorde förundrade. På ett sätt hon aldrig själv känt, men som hon fick uppleva genom honom.  Vi projicerar bilder av kärlek för att vi saknar närhet. Och ibland ser vi inte kärleken som finns där eftersom den betyder någonting annat än vad vi förväntar oss av den. Loni älskade Sam, men hon kunde inte säga hur. Han hade kommit in i hennes liv och rört om. Rört upp allt som hon själv inte kunde ta i, och vävt ihop det till en bro av sanning. En tunn och bräcklig bro, men inte desto mindre klar och tydlig. Hon älskade honom för vad han fått henne att känna. För hur han hade lyckats få henne att se på saker som hon tidigare inte kunnat hantera, eller ens vetat vad det var. Och hon behövde känna det igen. Men den här gången närmre, i...