Det blåser på månen.

  Himlavandrarna. Jag avundas blixten att trots dess enda ögonblick av existens få leva i fulländad extas - rasa i eldens hänryckning - att från födsel till dödsögonblick få smälta samman i en enda kyss med himlen.

Det är nu nästan precis två år sedan jag startade den här bloggen. Så mycket har förändrats, och samtidigt kan jag ännu inte ta mig ur det ekorrhjul som utgör min alltför välbekanta vardag. Samma bladmönstrade tapeter klär väggarna i mitt trygga sovrum, samma påslakan klär min säng, samma bokhylla, samma mattor, samma mörkbetsade skrivbord, gardinerna som för mina tankar till klara höstkvällar ramar fortfarande in utsikten av den numera frostbeströdda mossen. Allt är där. Och ändå är människan som vandrar i dessa välbekanta korridorer, något annorlunda. Något avig och något förflyktigad. Något förskingrad. Vissa möten kan förändra förutsättningarna för ett helt liv. Korrigera in oss på vägar vi aldrig haft en tanke på att följa. Möten som för en minut, lämnar djupare avtryck än människor som går vid vår sida varje dag, i ett allt för fortskridande spektrum av enhetlighet. Vissa möten rör vid vår själ. Och får den att röstlöst darra och ivrigt växa. Ta plats och otåligt bulta. Möten s

Gryningsspjut. Eldar - vandrar under himlen - kysser molntaket vidunder kröker rygg dansar drake sliter himlen - min - verklighet andas gryningspjut

Vi kan färdas över ishimlar och svarta vatten som skriker rädsla –      att frysa i själen      det finns inte annat än det hat vi föder i den här världen med kärleken som dog – en näktergal som svor Och himlen som for i spillror för att visa oss att livet finns i den här världen Vila stilla än i själen för min vän, det är det vackraste du har Men skrik åt det som är otäckt och gråt åt det som gör ont Tala om det som krälar –      skräm upp det ur      sina mörka vrår För hjärtat, jag finns här för dig och jagar bort ditt onda dår Så sök din tillflykt till modet – där tryggheten slår sin ro Vila stilla än i själen och känn att du är gjord för den här världen För min vän, det är det sannaste du har.

My name is P. Culiar. I live with my family ´the Circus´ in the outlands of the Wandering Marshes in the west. If you’ve ever heard of it you’d know that it’s a shapeless land with mouldy brown tussocks and soiled water. All sky here is clouded white and it runs over the edges of the world like mucus mist from where the Circus is resting. I have never travelled near the edges, for I have not dared, but those who have, say that you can see light from the sun roaming from beneath the flat. If you’ve ever heard of it, you’ll pray you’ll never come here. Gliding pale and naked, the Marshes sometimes get passed through by cities, fleeting silently, overroaming the shadow from which their memory has slipped though time. That time is when we keep our performances. For an empty crowd - benches lying restless, waiting, for whatever never comes. Life, what is life. Everlasting neverlasting sneaking creeping moaning life. Drenched in the smear of the marshes breath. I have friends, you see

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon