Det blåser på månen.

Illustration av Hanna Virdarson Långt borta, i ett mystiskt och skrämmande land låg en djup mörk skog. Skogen sträckte sig långt över landet och slukade både höga berg och djupa sjöar i sin kalla barm. Djuren som bodde här levde ett skyggt och försiktigt liv. Ett fåtal hade vågat sig utanför för att utforska andra marker, men de allra flesta djuren visste inte ens om det fanns någonting utanför skogen. Några av dessa djur var en björnfamilj som levde i en ihålig trädstam vid en av de stora sjöarna. Det var en mamma-björn och hennes två små björnungar, lillebror björn och syster björn. Som de flesta djuren i skogen levde de ett stillsamt liv, och nöjde sig med vad skogen hade att erbjuda. Trädkronorna var tjocka och skymde det mesta av himlen ovanför, men var tillräckligt glesa för att släppa igenom tillräckligt med ljus för att livet skulle kunna uppehållas. Här fanns bär och nötter, fast de var tvungna att noga se till att de av misstag inte åt några som var giftiga, och

Today in writing class we did a 20 minute exercise, where we got to choose from a number of topics to practice writing creative nonfiction. The prompt I chose was: Isolate an outdoor space from your childhood. Write down every element you can remember in as much detail as possible. Take inventory objects in the space and of the effect on the five senses. Given I strayed quite a lot from the directions, I'd still like to share the outcome here. Wild space. It couldn't have been very big, given it was located on an Island. But as seen through my child's eye, the sand dune was huge, going on for miles in each direction. It was meant to be a family trip; my divorced parents making an effort for my brother and me. I remember it with that kind of vexed pleasure one gets from the mixed sensation of seeing something through the vague hazes of naive childhood memory, with all the current believes and emotions still attached, while at the same time filtered by and blended with