Det blåser på månen.

"How vulgar, this hankering after immortality, how vain, how false. Composers are merely scribblers of cave paintings. One writes music because winter is eternal and because if one didn't, the wolves and blizzards would be at one's throat all the sooner." ~ David Mitchell, Letters from Zedelghem, Cloud Atlas

Invid en ödslig väg mitt ute i skogen sitter en liten enslig varelse på en sten och spejar med vaksamma ögon ut i den svarta natten. Den kalla luften är tung av doften från våt jord och barr. Varelsen håller utkik efter billyktor, eftersom med varje bil som passerar på vägen kommer också en människa, och med varje människa följer en historia. Och varje människoöde är det andra lika olikt som det är fängslande.      Varelsen ger ifrån sig ett frustrerat jämmer då vägen fortsätter att ligga lika olidligt stilla. En fågel fladdrar förskräckt till ovanför och faller till marken med fruset hjärta, men varelsen ägnar den inte ens en föraktfull blick utan fortsätter spana ut i mörkret på jakt efter sina äventyr.      Plötsligt klyvs den stilla natten av att ett ljus faller på den öde vägen. Varelsen hoppar ner bakom stenen just som ett par strålkastare rundar krönet och får träden att kasta djupa skuggor över marken. Luften börjar vibrera av känslor och varelsen reser ragg av ohöljd för

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new