Det blåser på månen.

Berättelser. Jag tänkte skriva att jag ofta talar om berättelser, men det slog mig, lite oväntat för mig själv, att det inte är sant. Jag tänker på dem. Ofta. Och då menar jag inte specifika historier, även om, givetvis, då jag väl hittar en av de där sällsamt bra historierna som etsar sig fast, har svårt att släppa dem tillräckligt länge för att faktiskt uträtta något som kräver min fulla koncentration. Sinnesteater, i full emotionell repertoar. Tills jag kan ta upp historien igen, och äntligen ägna den fulla uppmärksamhet den kräver. Då den flyter som sand mellan mina ivriga fingrar och de gör allt för att fånga den. För att hålla fast dess evigt flyktiga essens. Det är den jag talar om nu. Essensen av berättelser. Historiens existens i vår egen verklighet. En vän till mig antydde en gång att fantasin; de historier jag tar del av, var ett sätt för mig att slippa hantera verkligheten. Men desto större del historier; sagor, blir en del av mitt liv, desto mer inser jag, hur fel det an