Det blåser på månen.

Vi är värda så mycket mer. av Tomas Andersson Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret, som en vålnad Den här stan är som ett pålagt skratt lika död, lika punktlig och lånad En gång hade jag mitt kort i baren i slippen mellan framgång och undergång Mitt i ängslighetens största seger i samförståndets och skvallrets knägång Du drar mig till soffan vi lägger oss ner, och du viskar Den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer Vår klass är inte första klass när blodet stiger slinter kniven Den kränkte vill ha sanning till varje pris men slåss med en egg som är sliten Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv vi kan reglerna, men kan vi spelet Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren som om vi redan förlorat och vet det Det är det raka, det äkta i dig som jag ser Men hur många kors ska du dö på du är värd så mycket mer Du säger livet är en enda kamp för värdighet jag tror jag förstår vad du menar En kamp för kärleken, g

Jag skulle hellre vara fattig i en stuga full med böcker än kung utan lust att läsa. -Thomas Maculay

Allt som finns och har en slags mening eller regelbundenhet i ditt liv skulle kunna liknas vid stödpelare. Vad du omger dig med, alla människor, alla företeelser och egenskaper som du besitter hjälper dig att hålla dig på fötter; skapa balans i ditt liv. Men hur gör man då om några av de här stödpelarna rasar? De flesta av dem kommer att försvinna, det vet vi. Människor kommer och går i ens liv, man byter skola, arbete, hittar på nya sysselsättningar, ändrar i sin omgivning, flyttar. Och i och med dessa förändringar kommer också nya stödpelare. De är dock tunna och bräckliga till en början, kanske inte mycket till stöd, men de hjälper ändå till att bevara den balans som vi behöver. Men det finns även de som är kvar hela livet och som inte kan ersättas. Det är ofta dem som hela din grund vilar på. Så vad händer om de skulle försvinna, eller om många stödpelare rasar samtidigt och du helt enkelt inte klarar av att bygga upp nya, eller om de som är kvar inte kan ge dig det stöd du behöv

Vad jag njuter av (ingen specifik ordning) : Ensamhet. Att sitta helt tyst med en annan människa och bara njuta av stunden vi upplever tillsammans. Tystnad. Att vara ute i duggregn, känna hur det bildas små droppar i ansiktet som rinner ner för ens kinder och droppar från ögonfransarna. Att i lätta kläder springa runt i ösregn, känslan av kläderna och håret som klibbar mot huden och hur man blir alldeles dyngsur in på bara skinnet. Att bada i regn. Regn över huvud taget. Att åka bil på natten (speciellt på små- och skogsvägar) och låta tankarna skena iväg till alla möjliga, och omöjliga, ställen.

under månen. Ta min hand och dansa med mig inatt       Led mig under månen låt oss bada       i silver inte för att vi kan utan för det är       vackert rör mina läppar       en vänskapens kyss Inte för det är vackert utan för att       vi kan

Cordelias Kenns lista över citat hon gillar. Det finns inget gott eller ont i och för sig, det är vår tanke som gör det till det ena eller det andra. - Hamlet i Hamlet av Will Shakespeare, 1560-1613, världens främsta författare. Jag är bara mig själv när jag är ensam. - Marcel Proust, 1871-1922, fransk författare till världens längsta roman. Och för en dödlig, som ni vet, är största faran säkerhet. - Hecate i Macbeth av Will Shakes. Alla religioner kommer att förgå, men detta skall bestå: att helt enkelt sitta på en stol och titta i fjärran. - V.V. Rozanov, 1856-1919, rysk kritiker. Hans begär är gränslöst men hans gärning fängslad inom gränser. - Troilus & Cressida av Will Shakes. Vilket stämmer på alla pojkar och alla män jag träffat hittils. ur: Det här är allt, Cordelia Kenns kuddbok -Aidan Chambers

Påminnelser: Lägg ner din pessimistiska attityd. Den gynnar varken dig eller någon annan. Försök leva i nuet men var inte rädd för att tänka tillbaka på allt det underbara som har hänt och glöm inte att hela tiden sätta upp nya mål. Ha tilltro till livet och till dig själv ty endast du har förmågan forma det så som du vill ha det. Klaga inte, agera. Inte bara försöka utan verkligen se det possitiva. Du vinner på det i längden. Sitt inte bara på sofflocket och vänta på att allting ska komma till dig så småningom. Det kommer inte att ske. Var spontan. Du behöver inte hävda dig. Lyssna och ta till dig av vad andra har att säga. Lev.

Ännu ett uttjatat ämne, men å andra sidan, vilket ämne är inte det. Fråga ett: är kärlek en illusion? Jag har aldrig någonsin trott att kärlek är en dans på rosor för om livet lärt mig något så är det att Allt har en baksida. Men jag har aldrig tvekat på att kärlek kan vara "alldeles, alldeles underbar". D v s tills på sista tiden. Nu är man uppe i, och i många fall ganska långt framskriden i, den här perioden då man börjar utforska vad man kan kalla "riktig" kärlek, för att inte tala om sin sexuella drift. Man börjar lämna tanken på att finna sin sagoprins/prinsessa för att istället ge sig ut på den verkliga marknaden (ursäkta min optimistiska liknelse) för att se om man inte kan hitta någon att sparka i knävecken så att de ska falla på näsan framför dina kärlekssuktande fötter. Saken är bara den, att människor inte går ut för att hitta sin kärlek utan för att de känner sig ensamma och vill ha någon som kan hjälpa dem att värma upp sina lakan. När de sedan v

- Utdrag ur Bob Hanssons "Andas lugna puckar genom lungorna tänka: här ligger jag och duger." andas är att välja, att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan". andas är att välja plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt, se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow". andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret, bjuda grannen på pralin eller punch, säga "tjena!" Andas är att aktivera dagen, att göra det man aldrig tidigare gjort, vända upp sitt anus mot solen säga "kör!" Att göra det man aldrig tidigare gjort badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaan!" Och med vacklande steg kliva på den där bussen den här gången be chaffören gastrampa er till ett land där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet, där det enda ordet som finns i lagböckerna, är "tjo!"

Vad är ensamhet? Är det när man längtar efter någon, vem som hellst, som kan hålla om en. Är det när man känner sig oförstådd och vill ha någon som förstår, utan att du behöver tala din mening. Ensamhet har alla kännt. Det har diskuterats och reflekterats över i så stor vidhet att det vid det här laget kan anses som ganska uttjatat. Men en sak som verkar ha hamnat i skuggan i detta ämne är hur man faktiskt kommer ur känslan av ensamheten. Nu menar jag inte att man inte försöker för, oj, alla sätt vi prövat. Nej, jag talar om det faktiska "hur:et". Ensamhet är vad man känner när man inte upplever närhet, fysisk och mental, och jag tror inte att man kan finna den närhet man söker av en person hos någon annan, vare sig det rör sig om en person du redan har hittat eller fortfarande letar efter. Du kan leta upp den mest attraktiva människa du hittar, hångla upp honom eller henne så passionerat att du inte kan hålla reda på vems läppar som tillhör vem, men när du sedan ligger

Om man går i mitten, vad det än gäller, får man en mycket bättre helhetsbild. Man ser allt som är framför en och man har lika långt till det som råkar finnas på ens båda sidor. Problemet med detta är dock att man inte ser de där hårfina detaljerna som gömmer sig i kanterna av bilden. Om man t e x går i en allé, har jag upptäckt att omgivningen på något sätt känns större när jag går där än när jag väljer att gå på någon av trottoarerna vid sidan om eftersom jag då har mer uppsikt över båda sidorna. För har ni inte tänkt på att man tenderar få ett visst tunnelseende när man går på en trottoar. Man håller kanske ett lite vakande öga på vägen bredvid men i storhet ser man bara det som är precis framför en. Jag har också tänkt på att trots detta väljer nästan alla att gå på någon av trottoarerna. Och istället för att känna mig utsatt för andras blickar när jag traskar fram där helt själv, finner jag det istället som att det är jag som blickar ut över dem. Detta fenomen, tänker jag, skulle

Vad jag ser upp till (ingen specifik ordning): Människor som vågar vara enkla när alla andra försöker vara djupa och värderande. Människor som vågar försöka gå utanför sina egna gränser och vara djupare än vad de egentligen är för att utvecklas i sitt tänkande. Människor som vågar leva ut sig själva, med allt vad det innebär, och uppmuntrar andra till att göra detsamma. När man vågar drömma även om man vet att det man drömmer om kanske aldrig besannas. Att man håller fast vid sina drömmar. Drömmar över huvud taget. Ödmjukhet. När man väljer att se det possitiva och kunna glädjas, trots all skit som ligger över. Nyfikenhet.

Ordet verklighet kan, för mig, inte definieras. Den är olika för alla eftersom den ser olika ut beroende på hur vi väljer att tolka den. Därför kan även det som anses illusoriskt vara verkligt för den som upplever det. Alltså, verklighet är vad vi med hela vår kropp och vår själ upplever som verkligt.