Vad är ensamhet? Är det när man längtar efter någon, vem som hellst, som kan hålla om en. Är det när man känner sig oförstådd och vill ha någon som förstår, utan att du behöver tala din mening.
Ensamhet har alla kännt. Det har diskuterats och reflekterats över i så stor vidhet att det vid det här laget kan anses som ganska uttjatat. Men en sak som verkar ha hamnat i skuggan i detta ämne är hur man faktiskt kommer ur känslan av ensamheten. Nu menar jag inte att man inte försöker för, oj, alla sätt vi prövat. Nej, jag talar om det faktiska "hur:et".
Ensamhet är vad man känner när man inte upplever närhet, fysisk och mental, och jag tror inte att man kan finna den närhet man söker av en person hos någon annan, vare sig det rör sig om en person du redan har hittat eller fortfarande letar efter. Du kan leta upp den mest attraktiva människa du hittar, hångla upp honom eller henne så passionerat att du inte kan hålla reda på vems läppar som tillhör vem, men när du sedan ligger där hemma själv i mörkret kommer du känna dig lika ensam som du gjorde när du vaknade samma dag eftersom du vet att det inte handlade om några känslor till dig lika lite som från dig.
Du kan prata med en vän, känna den omtanke och kärlek som faktiskt finns där, och ja, det hjälper, men om det inte är just den sortens närhet du söker kommer du ändå inte att känna dig fullt tillfredsställd.
Eller har jag fel?
Ensamhet, tror jag, är när du längtar efter någon, inte vem som hellst, utan den där speciella någon som inte känner dig rak igenom men som vill lära känna dig. Som kysser dig för att han/hon vill komma dig så nära det bara går. För att den personen vill vara med dig. Som kanske inte vet vad du ska säga, men som du kan prata med utan att känna dig hämmad. Som stöttar dig och visar dig att du är älskad precis som du är, med alla dina brister och svagheter men som ändå lyfter fram det goda hos dig. Som ser på dig med den där speciella blicken som säger;
wow.
Ensamhet har alla kännt. Det har diskuterats och reflekterats över i så stor vidhet att det vid det här laget kan anses som ganska uttjatat. Men en sak som verkar ha hamnat i skuggan i detta ämne är hur man faktiskt kommer ur känslan av ensamheten. Nu menar jag inte att man inte försöker för, oj, alla sätt vi prövat. Nej, jag talar om det faktiska "hur:et".
Ensamhet är vad man känner när man inte upplever närhet, fysisk och mental, och jag tror inte att man kan finna den närhet man söker av en person hos någon annan, vare sig det rör sig om en person du redan har hittat eller fortfarande letar efter. Du kan leta upp den mest attraktiva människa du hittar, hångla upp honom eller henne så passionerat att du inte kan hålla reda på vems läppar som tillhör vem, men när du sedan ligger där hemma själv i mörkret kommer du känna dig lika ensam som du gjorde när du vaknade samma dag eftersom du vet att det inte handlade om några känslor till dig lika lite som från dig.
Du kan prata med en vän, känna den omtanke och kärlek som faktiskt finns där, och ja, det hjälper, men om det inte är just den sortens närhet du söker kommer du ändå inte att känna dig fullt tillfredsställd.
Eller har jag fel?
Ensamhet, tror jag, är när du längtar efter någon, inte vem som hellst, utan den där speciella någon som inte känner dig rak igenom men som vill lära känna dig. Som kysser dig för att han/hon vill komma dig så nära det bara går. För att den personen vill vara med dig. Som kanske inte vet vad du ska säga, men som du kan prata med utan att känna dig hämmad. Som stöttar dig och visar dig att du är älskad precis som du är, med alla dina brister och svagheter men som ändå lyfter fram det goda hos dig. Som ser på dig med den där speciella blicken som säger;
wow.
Kommentarer
Skicka en kommentar