Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas.
Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel.

Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad vi inte minns. Hur det som sätter sig starkast kan vara det allra enklaste och mest oansenliga. Och hur det som formar oss mest många gånger är sådant vi inte ens tänker på att vi upplever. Som den gången Eva bjöd mig te, då jag som barn fick utforska en hemlig skatt från vuxenvärlden, och upptäcka att det är en skatt jag tycker väldigt mycket om. Som jag fortfarande sätter stort värde på. Skatten att dela ett samtal med en vän över en kopp rykande varmt te.