Det är svårt att vara nära, när orden inte finns för att beskriva känslan. När andras berättelser blir ens räddning och vinden blir den hand man aldrig rört, har man då hamnat fel? Jag saknar inte mitt förflutna, även om nuet kan göra så ont. Att röra mig framåt är mitt enda mål, men jag räds vad som väntar om jag aldrig kommer fram, till det varande då allt är okej; Då orden inte längre behövs för att beskriva, den värld som finns här för att delas. Om jag tog din hand, om ändå det kunde räcka, för att driva min sorg dit den inte kan nås. Om min värld var något du ville dela, och inte bara bevittna när det är lätt och du får. Jag är så trött på att kämpa, för något som inte är mitt. Då är det bättre att vara ensam, och känna att jag äntligen är hel.
Incoherent musings, en människa emellan.