Fortsätt till huvudinnehåll

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara;
att finnas till, att begrunda och formge
Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt -
en vilja i det obskyra, 
att syna sin egen existens
Min längtan är mitt ankar
i en närhet till en människa
som vandrar i sina egna spår
Min frihet är det varande
som driver mig i min fortgång;
den luft jag andas och spänsten i mina steg
Allt jag har lägger jag hos dig
i en framtid som ännu är öppen för ändring

Du är en vision och jag min egen gud
Allt jag vet är min egen bild
av den värld jag skapar åt mig själv;
Ett träsnitt skuret ur andras bark.
En främlings milda ögon
blåser storm i min spegelbild
och ett ord kan få min gud att gå på knä
Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud
Och dina händer stryker fortfarande slät sten
Rista dess yta i väven på dina kläder,
men spara en plats åt mig
För min väg går genom det självklara
och framtiden är allt jag har att ge

Jag ritar mina tankar i askan av ett liv, 
men min nutid är för evigt ristad i glas
Andras skrämda ord
viker pappersflygplan av mina drömmar
och en blick kan göra konst av vad som helst
Jag skriver era ord i sanden,
och hoppas att havet är barmhärtigt,
fast jag vet att det ligger utanför dess natur
Mitt liv har ett namn, och det namnet är mitt eget
Så göm dina ord i marken,
för jorden är nyckfull i sin makt
Glöm ditt ansikte i spegeln;
Det är en bild som ändras fortare än du

Kommentarer

  1. Sebastian Larsson5 augusti 2013 kl. 23:31

    väldigt vackert, tack för tröstningen i dom två sista raderna. vill ha mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hanna6 augusti 2013 kl. 11:08

      Åh, nu blir jag nyfiken; det är meningen att den här ska vara öppen för egen tolkning, och det verkar som det är vad du har skapat dig; så säg mig, hur tolkar du slutet?
      Och tack så mycket, jag är glad att du tycker om den :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de
Skicka en kommentar
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc
Skicka en kommentar
Läs mer

Mirrors and pebbles.

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new
Skicka en kommentar
Läs mer