Fortsätt till huvudinnehåll

Varning för ras.

Allt som finns och har en slags mening eller regelbundenhet i ditt liv skulle kunna liknas vid stödpelare. Vad du omger dig med, alla människor, alla företeelser och egenskaper som du besitter hjälper dig att hålla dig på fötter; skapa balans i ditt liv. Men hur gör man då om några av de här stödpelarna rasar?

De flesta av dem kommer att försvinna, det vet vi. Människor kommer och går i ens liv, man byter skola, arbete, hittar på nya sysselsättningar, ändrar i sin omgivning, flyttar. Och i och med dessa förändringar kommer också nya stödpelare. De är dock tunna och bräckliga till en början, kanske inte mycket till stöd, men de hjälper ändå till att bevara den balans som vi behöver.

Men det finns även de som är kvar hela livet och som inte kan ersättas. Det är ofta dem som hela din grund vilar på. Så vad händer om de skulle försvinna, eller om många stödpelare rasar samtidigt och du helt enkelt inte klarar av att bygga upp nya, eller om de som är kvar inte kan ge dig det stöd du behöver? Om livet verkar rasa samman, bit för bit.

Jag tror att, när det händer, måste man ligga där i ruinerna av sig själv ett tag och tillåta sig att ta in vad som är dåligt. Tillåta sig att känna det. För om du helt enkelt skuter det åt sidan, förkastar dess konsekvenser så kommer du heller inte kunna lära dig av det. Och då kommer du heller inte veta hur du ska hantera nästa liknande situation som kommer upp.
Om hela ditt liv är upp- och ner så har du all rätt att må skit. Men ett tag. Om du ligger i skiten för länge så kommer du tillslut att fastna där och då kan du också räkna med att många av de stödpelare som finns kvar också kommer att rämna. För hur många som än har fallit så finns det alltid några kvar även om allting hänger på sin kant och skymmer dem som fortfarande står.

Så ta dig tid att inspektera ruinerna, se vad som skulle kunna göras för att bygga upp det igen. Och hur mycket slit du än måste lägga ner så slarva inte, det kommer bara sluta med att du måste börja om från början igen. Vissa pelare kommer du kunna reparera, men oftast måste du acceptera att det helt enkelt inte går och istället bygga upp nya. Och ibland, trots att det kan vara svårt att se, är det precis vad du behöver.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc

Mirrors and pebbles.

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new