Sagan om Björnprinsen

Illustration av Hanna Virdarson

Långt borta, i ett mystiskt och skrämmande land låg en djup mörk skog. Skogen sträckte sig långt över landet och slukade både höga berg och djupa sjöar i sin kalla barm. Djuren som bodde här levde ett skyggt och försiktigt liv. Ett fåtal hade vågat sig utanför för att utforska andra marker, men de allra flesta djuren visste inte ens om det fanns någonting utanför skogen. Några av dessa djur var en björnfamilj som levde i en ihålig trädstam vid en av de stora sjöarna. Det var en mamma-björn och hennes två små björnungar, lillebror björn och syster björn.

Som de flesta djuren i skogen levde de ett stillsamt liv, och nöjde sig med vad skogen hade att erbjuda. Trädkronorna var tjocka och skymde det mesta av himlen ovanför, men var tillräckligt glesa för att släppa igenom tillräckligt med ljus för att livet skulle kunna uppehållas. Här fanns bär och nötter, fast de var tvungna att noga se till att de av misstag inte åt några som var giftiga, och i en dunge lite längre bort fanns till och med en bikupa som då och då var fylld med honung!

Mamma björn var en otroligt omtänksam och kärleksfull mamma. Hon var dessutom mycket vis och tog väl hand om sina ungar, trots den ogästvänliga skogens svårigheter. Hon lärde dem allt hon kunde, inte bara hur man bäst överlevde utan också hur man levde ett lyckligt liv, även när saker och ting var svårt och honungen började sina. Trots detta kunde de båda ungarna tydligt se att mamma björn inte var helt lycklig. Hon var ensam och oroade sig ofta.

En natt hade mamma björn en dröm. Hon hade letat bär i skogen som vanligt då ett ljussken plötsligt uppenbarade sig bakom några träd längre fram. Ljuset var varmt och utstrålade ett sådant lugn att mamma björn blev förskräckt när det plötsligt började försvinna bort mellan trädstammarna. Ljuset sken otroligt starkt, starkare en det lilla ljus som sipprade in under löven, men trots det kunde hon titta rakt in i det utan att det gjorde ont. Hon skyndade sig efter, hoppade över tjocka rötter som slingrade sig listigt runt hennes ramar, rundade stora stenblock och väjde för fallna träd som spärrade hennes väg. Hon visste inte hur länge hon sprang, men det måsta ha tagit en lång stund för hon började bli trött.

Plötsligt skingrade sig träden och mamma björn blev tillfälligt bländad. Först trodde hon att det var solen som dansade på en av sjöarna, men såg snart att framför henne sträckte sig en gång av glas. Mamma björn var förundrad. Hon hade aldrig sett något liknande förut. Klotet av ljus hade stannat och svävade stillsamt en bit ovanför marken. Det liksom guppade upp och ner på ett sätt som tycktes mamma björn vara uppmanande. Hon klev försiktigt ut på stigen av glas och följde efter.

Hon hade vandrat ännu ett långt stycke när de rundade en kurva och något plötsligt tornade upp sig framför dem. På en kulle kunde mamma björn se ett stort palats. De väldiga portarna öppnades när mamma björn närmade sig och just som hon skulle gå in vaknade hon.

Drömmen hade varit så verklig och ingivit sådana starka känslor av trygghet och värme, utan att hon kunde förklara varför. Men det räckte. Mamma björn samlade ihop sina ungar och gav sig ut för att leta rätt på stigen av glas. De vandrade i dagar och när ungarna blev trötta lät hon dem rida på hennes rygg tills de orkade gå igen. Långt om länge kom de fram till glasstigen, och efter ytterligare en tids vandring rundade de ett hörn och fick syn på samma stora vackra palats som mamma björn sett i sin dröm. Och som i drömmen öppnade sig portarna när de kom fram.

I porten stod en mäktig björn som bugade sig djupt i tur och ordning för mamma björn, lillebror björn och syster björn. Han hälsade dem välkomna och sa att de var väntade. Den mäktiga björnen visade dem in i en stor sal. Det dukades fram en stor måltid och där fanns gyllene honungskakor, den krämigaste mjölk, och all möjlig mat som mamma björn och hennes ungar aldrig sett förut. De slukade tacksamt allt vad de kunde och när de var mätta tog den mäktiga björnen ut dem i sin trädgård som låg med utsikt ut över landet nedanför dem. Där fanns åkrar med gyllenbrun säd, små dungar med nätta björkar, guppande och plaskande åar och bäckar, lundar med äppelträd och buskar med de finaste och sötaste bär de tre björnarna någonsin smakat.

Den mäktiga björnen förklarade att han var en prins som regerade över landet bortom den mörka skogen. Han hade haft en dröm om en björnfamilj som levde själva i mörkret och hade slagits av en stark längtan att träffa dem. Därför hade han kommit på ett sett att locka hit dem så han kunde visa dem allt de annars aldrig hade fått se och uppleva. Han frågade dem om de ville stanna hos honom i hans palats och lära sig mer om allt som fanns utanför skogen. Mamma björn och hennes ungar tackade lyckligt ja. Björnprinsen visade sig vara en klok björn med ett stort hjärta som nyfiket utforskade världen omkring honom, och hjälpte de som behövde hjälp. Och de två små björnungarna var lyckliga för de såg att mamma björn inte var ensam längre.

Trots att de båda björnungarna nu har växt upp och gett sig ut för att utforska världen på egen hand, är de fortfarande den tryggaste familj de kunnat önska sig, och inte en dag går förbi då mamma björn och hennes ungar inte tänker på hur tacksamma de är som fått träffa den mäktiga björnprinsen

Jag skrev den här sagan som en present till min mammas pojkväns (från och med idag fästman!) födelsedag. Vi har länge kallat honom för björnprinsen, så tyckte det kunde vara roligt att spinna vidare på den idén (: