Fortsätt till huvudinnehåll

Vi målar ord.

Ljuva herr blues
som får varje kvinnas hjärta att skälva

dina fingrar,
     de leker kärlek
med min rosenspröda hud

min ljuva, ljuva herr Blues
spela dina klagans toner
på mina sköra hjärtesträngar

le sådär som du gör
när du lockar en kvinna till faran

spela av ursinne
     av kärlek och fruktan
spela mitt hjärta
     hårdhänt och girigt,
Du, ljuva herr Blues
     lär dig aldrig att älska
bli min ungdomens död



Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.

Jag skriver inte den här bloggen för att berätta min historia. Jag skriver inte heller den här bloggen för att ni ska förstå hur jag känner och tänker.
Jag skriver den för att jag vill beröra er på ett sätt som jag själv blivit berörd av andra. Jag vill få er att tänka efter själva, fundera över det jag tar upp; ta det till er eller sätta er upp mot det, begrunda och ifrågasätta mina personliga funderingar.
Tänka efter.

Från början tänkte jag att det skulle vara en neutral blogg utan en personlig prägel på den, men det är helt enkelt inte så det fungerar. Det här är mina tankar och min inställning till dom, så det är personligt. Men är det inte så det ska vara? Hur skulle jag kunna beröra er, verkligen beröra er, om jag inte lade någon själ i det jag skrev? Det är ju så med böcker, krönikor, sagor; allting! Beröring av känslor. Igenkännande.

Den skulle inte läsas av andra, inte från början, men jag gillar ändå att skriva som om andra läser, skriva till andra. Jag vill beröra andra med mina ord. Så jag hoppas innerligt att ni på något sätt reagerar på dom, vilket sätt det än må vara.

Det är bara ord.
Allt är bara tomma ord.

Det är det vackra jag saknar. Jag kan inte måla mina ord i skönhet, så som du kan. Din ömma beröring sätter orden i brand och livet i dig, får tungan att glöda.

Jag saknar det. Jag älskar det och jag saknar det.

Jag försöker, försöker hitta det vackra i mig. Jag fattas det.
Månen, min vän, spegla mitt inre; mitt hopp och min längtan.
Månen, min vän
jag saknar det.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de
Skicka en kommentar
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc
Skicka en kommentar
Läs mer

Mirrors and pebbles.

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new
Skicka en kommentar
Läs mer