Fortsätt till huvudinnehåll

Solen är smutsig.

handen på rutan
en gulblek sol
färgar
     bleka ögon
     svaga blickar

riktas
     nedåt
     bakåt
ser genom jorden
tonar
de ruttnande liken
fängslar
     sagan

Midnattsskogen
under stjärnbeströdd himmel
     bäcken
     ögonen i mörkret
tröstar
nedsänkt i jorden
kristallklar källa
lugnar
     sinnet

pannan mot rutan
en smutsig sol
     bländar
själen



Ensamhet kan vara bra.
När man behöver ett ställe att vila och hämta lugn på finns det ingen bättre plats att göra det än inuti sig själv. Du kan upptäcka saker där som du inte hittar någon annan stans; svar som ingen annan kan ge dig.
När saker och ting är svårt utanför kan man skapa sig en värld som bara du känner till. Där du kan finna lycka och lugn.

fönstret

resan

lugnet

Men det kan vara lätt att fastna. Farligt lätt. Och lär du dig inte att fullständigt lämna denna fantasivärld när det behövs kan den komma att förlora sitt syfte som fristad och istället blokera dig från omvärlden.

fönstret

(hopp)

illusionen

Man får inte glömma att det är just vad det är, en fristad, och ingenting annat. Det är inte ett liv som skall upplevas eftersom det endast innehåller frukterna av vad du redan varit med om, och det är inte mycket.
Jag kanske låter melodramatisk, men att skärma av sig från verkligeheten är ingen svår bedrift. (Eller ens en bedrift om man frågar mig).
Missförstå mig inte nu, man drunknar inte i sina egna tankar, man är fortfarande där men inte riktigt, och det är det som är avgörande. De där betydelsefulla detaljerna får inget fäste i minnesbarken och när man senare i livet tittar tillbaka upptäcker man att det inte finns något att hämta eftersom man befann sig någon annan stans.
All ära åt fantasin, men om den berövar dig livet
är den ingenting värt.

fönstret

resan

lugnet

ett häftigt uppvaknande
fönstret
det tappra leendet
tittar tillbaka
solen
är inte längre smutsigt.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de
Skicka en kommentar
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc
Skicka en kommentar
Läs mer

Mirrors and pebbles.

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new
Skicka en kommentar
Läs mer