Det vi kallar skönhet.

Vad vi människor känner skönhet inför är väldigt individuellt, men skönheten i sig är i princip densamma.
Enligt min egen definition är skönhet när vi känner en viss vördnad inför det vi finner vackert. Detta eftersom det rör vid ett djupare plan av oss själva. När vi finner något vackert ger det oss en vilja till medvetenhet. Vi vill vara medvetna om det eftersom när vi är helt medvetna om något, uppslukade av det, blir känslan av föremålet för vår vördnad ett med vårt väsen. Det berör oss. När känslan och själen spelar i harmoni, när vi kan känna föremålets väsen med vårt eget, uppstår det vi valt att kalla skönhet.

sidnot:
Som ni kanske märkt refererar jag inte till just skönhet som en känsla utan som en del av vårt medvetande. Detta eftersom uttrycket "känslor" är, enligt min egen uppfattning, aningen missuppfattat. Jag anser inte att saker som avundsjuka, vördnad, skönhet eller nedstämdhet är känslor. Enligt mig är det snarare nyanser av vårt eget medvetande. Vi kan inte få kontakt med en känsla, alltså känna den, om vi inte är medvetna om det som framkallar den. Om vi, som jag sa, känner skönhet inför något är det för att vi i den stunden är medvetna om föremålet för vår känsla. Om vi dock helt plötsligt skulle bli medvetna om att det vi finner vackert påminner om någonting vi tyckte var väldigt obehagligt skulle känslan av skönhet skifta till obehag.
Det finns även fler nyanser inom de olika nyanserna. När vi exempelvis finner en annan människa vacker känns det inte riktigt på samma sätt som hur vi finner att ljuset faller in genom fönstret om eftermiddagen är vackert.

Känslor är alltså inget eget utan en del av oss själva. En utåtsträvande del som söker kontakt.
Det vi generellt kallar känslor är alltså vad jag valt att kalla nyanser av vårt eget medvetande.

Nej, jag tror att det är föremålet för vår känsla som utgör själva känslan. Känslan är inget vi skapar själva, den hade aldrig kunnat existera om det inte fanns något som kunde framkalla den. Föremålet utgör känslan, det är först när vi blir medvetna om det som vi kan känna det.

Kärlek skulle dock kunna vara ett undantag i denna min teori. Kärlek, äkta kärlek, är en såpass stark känsla att den är vad jag kallar egen. Den står alltså utanför oss själva.
Vi kan känna kärlek inför en annan människa, men när föremålet för känslan, vår älskade, tas ifrån oss upphör känslan inte att existera. Inte alls. Och kärlek kan växa, djupna, utvecklas, resa; den har hundratals fler möjligheter och egenskaper än de vanliga, mer trivala känslorna har. Glädje t ex kan inte djupna. Den kan bli intensivare, men det är inte samma sak.
Kärleken binder oss samman, det är inte bara något vi upplever tillsammans såsom glädje, vi upplever det med varandra, för varandra, i varandra, gör oss till en enhet.

Kärlek är den enda känsla som jag tror kan leva vidare utan att det finns någon att känna den eftersom
kärleken inte är ett föremål för oss. Det är vi som är ett föremål för kärleken.