Funderingar på en soldränkt balkong en sval våreftermiddag.

För mig är åldrande någonting oerhört vackert. Att se märkena som livet lämnat efter sig i en åldrad kropp och ett åldrat sinne, att än mer klart se det starka liv och den sinnesrörelse som gjort sin plats i en boning av rynkor och vanor och stilla klokhet. Jag hoppas att när jag blir gammal ska min kropp och utstrålning vittna om ett liv väl levt, med ett ansikte prytt av skrattrynkor, och lemmar formade av alla de sysslor jag tycker om.

När jag satt på min balkong idag såg jag två unga människor, en flicka och pojke inte mer än fjorton femton år, lite osäkert ta sig fram på var sitt par inlines men med ett stadigt grepp om varandras händer, avslappnat tittandes omkring som om de inte hade ett bekymmer i världen. Och för första gången på väldigt länge kände jag det som att jag har missat någonting med att vara ung. Den där bekymmersfria naiva kärleken som två barn utforskar tillsammans, där saker kan göra ont men utan den där bitterheten som kommer när man blir äldre. När allting är ett ögonblick i sig, smärta är smärta och lycka är lycka och de två är fullständigt oförenliga. Men just i den stunden kändes det som att jag kunde dela det med dem. Jag kände mig sorgsen, men på ett fridfullt sätt snarare än bitter, som att det på något sätt ändå inte hade försvunnit. Som att min kärlek levde i dem i den stunden, sträkte ut sina grenar och spirade någon annan stans. Att den överlevde.

Varje dag i en veckas tid har jag nu delat min vardag med människor jag bryr mig om, vänner gamla och nya, och idag var första dagen jag inte umgåtts med någon annan än min familj. Jag har känt mig fridfullt avslappnad, som om det var första gången jag kunde luta mig tillbaka och njuta av det jag har upplevt. Samtidigt har jag känt mig sorgsen över att jag inte kunnat dela denna fridfullhet med någon. En smärta som gör sig mer fysiskt påmind än något som gör alltigenom ont, och jag insåg att det gör ondare att känna sig lycklig utan att ha någon att dela det med, än att känna smärta och ha någon vid sin sida.

Tack vare all den gemenskap jag upplevt den senaste veckan har jag idag känt mig mer fridfullt lycklig än jag gjort på mycket länge, och det ger mig sådan enorm glädje att veta att jag har så många underbara människor att dela den med, om så bara för en liten liten stund.

*Bilden är hittat på Facebook.