Fortsätt till huvudinnehåll

Näcken

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hörs från källans vatten,
ropar i den stilla natten:

"Arma yngling! varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga -
aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar pojkens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.

ERIK JOHAN STAGNELIUS (1793-1823)


*Vid orden yngling och pojke står i originaltexten i själva verket gubbe. Med risk för att stöka med originalet ändrade jag orden eftersom jag själv alltid föreställt mig näcken som en yngling. Dessutom blir det för mig en sorgligare klang vid orden om detta tragiska öde tillhör någon av ett ungt sinnelag. Det kan låta orättvist men det känns som om en äldre person ändå på något sätt skulle kunna acceptera situationen på ett annat vis. Å andra sidan kanske en yngling inte skulle ta situationen på lika stort allvar. För den unga näcken, kanske förbannelsen blir till en evig lek. Leken att ta från andra det liv han själv aldig haft.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de
Skicka en kommentar
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc
Skicka en kommentar
Läs mer

Mirrors and pebbles.

"Love" Noimp said, staring blankly out over the lake. "What do you think that is Luna? All those stories.." He trailed off. Then he took a deep breath and looked at Luna. It had shivered, she thought. His breath had shivered. "That's just it. There´s so many stories. Every where I look, every person I meet have some kind of story to tell. But how much of that is really true, huh? How much of what you hear and see is not just dreams and fables. Stories, made to look real." He drew a hand through his hair and left it hanging from his neck. He shook his head. Like he was trying to shake it all off and said quietly "They're just.. coated in small truths to make the big lie more plausible." Luna sat staring at him. She didn't know what to do. Didn't know what to say. He, who was always so composed. Always so coldly calculating and taking control of every situation. Where did all this come from? "And the bad ones?" She new
Skicka en kommentar
Läs mer