Fortsätt till huvudinnehåll

Beautiful no matter what

I wish I could write what I think; how I feel and reflect upon the world and circumstances that surrounds me, in a way I intend. But it seems I lost that ability a long time ago. In an age when I was still as young as my years. The time I've lived seem to have little effect on who I'd like to be yet it rules who I am. And what I am is lonely. I feel my thoughts, but I can't reach them. I want to make myself a part of the people around me, but no matter how hard I try to see how they think and feel, and how to play along with that, it will always be just what it is. A game, I don't know how to play. We're incomplete, and how could we ever be more.

Thing is, I've always found people rather easy in their nature, but at the same time very hard to understand. We are so much alike, yet there's so many levels on how we can be different. But we have a tendency to view those differences by way of lack of communication, and by feeding our own projections of how we think a person is or should be; instead of regarding those differences as means to progress in our ever so tricky coexistence.

I can see how others enter the stage of social theater, how well or how badly they play the part of a fellow human. I can point out certain lacks and profoundness's in their behavior, but as soon as it's my turn to enter that same stage, the script in my hands too turns out to be just that. A script is lifeless without the insight and empathy of the actor. It's phrases sit dull and dreary on the page while offering a world of wonder and spectacular play; for those who knows how to read it. And I find myself reading the same lines without much change in any rehearsal.

It seems the destiny of the poet; the quiet observer to stay unwitting of the actual underlines of the act. We write and we make our own meanings and means, and as true as they are on that sheet in the overall manual, we'll never reach the stand of the actor; who knows the rules and how to play by them. Knowing the rules but not the plot can be managed by improvise. Knowing the plot but not the rules can get you into a lot of trouble.

Humans can be dreary and dull, but I equally believe that that is a projection we put upon our selves. Our faults define us as it is part of how we unite. Our irrationality is beautiful in it's enactment of us reaching out to each other. We unite in the silly craziness of our feelings.

The secret is not reading the script by it's words but by it's meanings. You read it how you feel like reading it. When you can see the plot unfold in a senseless firework of your own truth, winding others into the flame of the wondrous spectacle; when you reach out in silly craziness, the irrational finding a way to live and to love our uneven staggering towards each other, might start to allow you the miracle

of letting another person's silly staggerings be the object of your love.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...