Fortsätt till huvudinnehåll
"The only real failure is the failure to try, and the measure of success is how we deal with disappointment, as we always must.
We came here and we tried, all of us in our different ways. Can we be blamed for feeling that we are too old to change; too scared of disappointment to start it all again? We get up in the morning, we do our best; nothing else matters.
But it is also true that the person who risks nothing, does nothing; has nothing. All that we know about the future, is that it will be different. But perhaps what we fear is that it will be the same; so we must celebrate the changes. Because as someone once said: everything will be alright in the end. And if it's not alright then trust me; it is not yet the end."

-The best exotic Marigold hotel.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

A story to tell.

Min första resa till Thailand var för åtta år sedan, när jag var tolv. Fem år senare åkte vi dit igen, och de båda resorna har etsat sig fast hos mig, men av så väldigt olika anledningar. Idag, så många historier (och ett liv som levts) senare, finner jag mig åter tänka tillbaka till de resorna, och vad det var som kom att få dem så betydelsefulla för mig. Den resan som kom senast beskriver den historia jag levde i just då och den kom, på sätt och vis, att bli en milstolpe i allt det som ledde mig fram till den punkten. Inte så mycket på grund av vad som hände där som vad jag upplevde i mig själv när jag kom att befinna mig utanför och bortanför den plats där min verkliga historia ägde rum. Det var vad det blev. Mitt andrum. Mitt utanförperspektiv och min djupdykning i mitt inre. Den första resan till Thailand var en annan milstolpe i mitt liv, men inte utifrån min historia, utan av de historier jag mötte i andra på vägen. Det blev mitt innanförskap och en överskådning. En inblick i de
Skicka en kommentar
Läs mer

The turning of the page.

I haven't been writing here for a while now, because though so much has been happening in my life lately I'm finding it hard to find anything I want to write about. It's not that the things I'm experiencing aren't inspiring and good, but frankly sometimes they're hard to take in, and I'm finding that I'm starting to crave for stories because I'm finding it difficult to write my own. And yet every time I find one that offers me something to hold on to, something else makes it aversing and forces me to turn to the next thing. I know that at some point we all have to end up here, at that time in the story where you have everything but you can't make out what to do with it so you're forced to watch it crumble beneath your hands, to see it through until the next chapter or the next line that enables you to get a firmer grip again. I don't want to read the story ahead to see when things will be starting to turn around, but it's hard to watc
Skicka en kommentar
Läs mer

Sagan om Björnprinsen

Illustration av Hanna Virdarson Långt borta, i ett mystiskt och skrämmande land låg en djup mörk skog. Skogen sträckte sig långt över landet och slukade både höga berg och djupa sjöar i sin kalla barm. Djuren som bodde här levde ett skyggt och försiktigt liv. Ett fåtal hade vågat sig utanför för att utforska andra marker, men de allra flesta djuren visste inte ens om det fanns någonting utanför skogen. Några av dessa djur var en björnfamilj som levde i en ihålig trädstam vid en av de stora sjöarna. Det var en mamma-björn och hennes två små björnungar, lillebror björn och syster björn. Som de flesta djuren i skogen levde de ett stillsamt liv, och nöjde sig med vad skogen hade att erbjuda. Trädkronorna var tjocka och skymde det mesta av himlen ovanför, men var tillräckligt glesa för att släppa igenom tillräckligt med ljus för att livet skulle kunna uppehållas. Här fanns bär och nötter, fast de var tvungna att noga se till att de av misstag inte åt några som var giftiga, och
Skicka en kommentar
Läs mer