Fortsätt till huvudinnehåll

A little bit of boredom, to spice things up

My need for creating lies not so much in my love for art, as in the stories it allows us to tell. Sometimes we need the stillness to remind us. I never thought boredom could be of use; how could boredom be necessary? Such a remorselessly empty thing. Yet in the mids of hollow restlessness; all that is, if not forgotten then perhaps over-shone, in the business of living; things start to become clear, to resurface. In the absence of life, something must fill the void. maybe the memory of life, is as important as the living itself. Cause what else is there to remind us, to get back out of our boredom, and start living once again.

- - -

With bits of paper I build my home
As through words of beauty I shall wade
Pages fly around my naked feet -
And I spread my thoughts across the floor.

If happiness is only known,
by looking through the din
than surely words like these are born,
that sacred place within.

The air it seems, is filled with voices,
whispering of tales -
those cherished places of the heart,
is carried in their breath.
They cover up the walls it seems,
but to be taken by the wind.

If boredom is a place of rest
to calm the burning mind,
than I shall lay forever more
on that bottom deep and wild

For through the stillness thoughts are born
though from the life I’ve lived
new tales take form to someday soon
Their own page and place might bid

- - -

My writings may not be of the fancy, knowingly sort, and they may not make much sense to anyone but me. Truth be told, I hardly know myself what I'm writing at times. But my words are felt as I write them. And I enjoy words as long as they stay true for the person who is writing and or reading them. I’ve lost them many a times before, and I’m sure, as custom has it, it won’t be long until I loose them once again. And so, I intend to cherish these words while it lasts; and so you might yet have to put up with my incoherent musings, as I hope that maybe, in at least some of them, someone else might find some worth too.


And this time, I would like to highlight the help I recieved from a most cherished, wonderful and wise person, to find my way back to them. Who knew that all I needed was a little bit of old fashioned boredom? So mom, thank you for always knowing just what to say, and how to say it. I love you to the moon and back. Always.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vår plats i det uppenbara.

Min plats är i det uppenbara; att finnas till, att begrunda och formge Mitt liv har en ande; ett mål i sig självt - en vilja i det obskyra,  att syna sin egen existens Min längtan är mitt ankar i en närhet till en människa som vandrar i sina egna spår Min frihet är det varande som driver mig i min fortgång; den luft jag andas och spänsten i mina steg Allt jag har lägger jag hos dig i en framtid som ännu är öppen för ändring Du är en vision och jag min egen gud Allt jag vet är min egen bild av den värld jag skapar åt mig själv; Ett träsnitt skuret ur andras bark. En främlings milda ögon blåser storm i min spegelbild och ett ord kan få min gud att gå på knä Mitt inre åldras tiofalt linjerna i min hud Och dina händer stryker fortfarande slät sten Rista dess yta i väven på dina kläder, men spara en plats åt mig För min väg går genom det självklara och framtiden är allt jag har att ge Jag ritar mina tankar i askan av ett liv,  men ...
2 kommentarer
Läs mer

Sådant som börjar med Zeta

Om skåp som växer och lossnar från väggen drömmar som formas avtäcks blickar som Zoomas världar som uppenbaras människor som växer krymps respekteras reflekteras synliggörs omöjliggörs ett annat universum i en annan värld som ryms mellan raderna om flickan som hade sitt hjärta någon annan stans just här Människor är skåp. Byrålådor. Och hur länge du än stirrar på dem kommer de att förbli skåp. Du kan öppna lådorna – du kan ta ur saker och lägga i nya, du kan tömma lådorna och du kan fylla dem. Zeta var inget undantag. Hon var ett klarrött skåp, men samtidigt grönt som blivit målat himmelsblått med ett brandgult överdrag och lila-prickiga tapeter. Skåpet var orange och det hade lådor som inte gick att öppna. Om du la någonting i dem skulle du märka att de det bara ville flyga iväg som små rosa svalor. Zeta var inget undantag. Hon var precis som alla andra och precis som ingen annan. Med andra ord var hon det hon ville vara. Att prata om världen, hade Zeta märkt, var som att dra för ögon...
Skicka en kommentar
Läs mer

Svartvinbärs-te och förlorade kroppsdelar.

Det starkaste minnet jag har från dagis är när min lärare Eva bjöd mig på svartvinbärs-te. Jag kommer inte ihåg hur teet smakade eller vad jag drack ur för mugg, men jag kommer ihåg lådan. När Eva räckte mig lådan och jag tog en påse med svartvinbärs-smak. Jag undrar varför det är det jag minns bäst. Av allt som hände på dagis, är det jag minns bäst när Eva bjöd mig på te. Jag kommer inte heller ihåg några av de andra lärarnas namn. Bara Evas. Jag vet inte varför, men jag tror det är det bästa minnet jag har från dagis. Det gör mig alltid lite varm inombords när jag tänker på det. Jag tror det är en av de få perioder i mitt liv när det minne som kommer upp oftast är det som ligger mig varmast om hjärtat. Inte helt fel. Ett par år senare råkade Eva hugga av sig tummen när hon högg ved. Det känns som en mer sannolik sak att komma ihåg, men det är något jag hade glömt bort tills min bror tog upp det igen ett tag senare. Det är lustigt hur det fungerar egentligen. Vad vi minns och vad v...
Skicka en kommentar
Läs mer